It´s been a Jard day´s night.

Mannen på bilden heter Jard. Vissa skulle säja att det är ingenting konstigt med det. Andra skulle genast säja emot. Jard är ett väldigt udda namn. Till min stora förvåning påstår Statistiska Centralbyrån att det finns 74 personer i landet som heter så. Jag vill inte riktigt tro på det. Statistik är ju ingen tillförlitlig vetenskap.

Ännu konstigare blir det av att Jards tre storebröder hette Kjell, Rolf och Olle, betydligt vanligare namn på män födda på fyrti-femtitalet.

Tillsammans utgjorde dessa fyra Bröderna Samuelsson, en grupp som sålde platina på sjuttitalet och av somliga - mindre vetande - kallades "frikyrkornas Abba". Dessvärre gick ett par av bröderna bort i halvgamla år, och nuförtiden gör Jard musikalisk karriär tillsammans med sin hustru Carina. Hon får vara med när Jard känner för det.

Som alla seriösa artister i musikbranschen, bedrev bröderna Samuelsson en frikyrklig camping jämte sångkarriären. Löttorps camping på Öland drar än i dessa dagar tusentals hällörade frimicklare till sej, som fyller tält efter tält för att se Jard ömsom brista ut i country & western, ömsom i fri bön.

Som Jard själv så träffande har beskrivit det:

Lite "drag" behövs ju även i kyrkan och därför åker dragspelet på när dom gamla läsarsångerna framförs.

Jag har själv haft det blandade nöjet att se Jard in action. Tillbringande en vecka på Öland med svärföräldrar och familj kunde man inte undvika affischer på en maniskt leende man med blonderad hockeyfrilla och de fyra, till synes osammanhängande, bokstäverna J-A-R-D. Jag blev besatt. Min grabb, som vid tillfället var dryga två, lärde sej tämligen omgående att säja "Jard".

Till slut tvingade jag dit svärfamiljen. De fick lyssna på Jards fräscha blandning av country, western, dragspel, fruntimmersvitsar och gammal hederlig förljugen familjepolitik. Efteråt kunde man bl.a. gå in i ett förtält för att läsa personliga böner eller köpa en bok av frikyrkomaestro Stanley Sjöberg om varför bögar är så äckliga (svar: för att de är så bögiga).

Jag vet inte riktigt varför jag berättar detta. Antagligen för att frikyrkan fascinerar mej. Den är ju hur stor som helst, massor av människor köper Mia-Marianne och Per-Filips samlingsplatta (den låg på topplistan förra året!) och ger stora summor pengar till olika demonpastorer med bländvita leenden och psykopatblick.

En annan tid, i ett annat liv, besökte jag pingstkyrkan i Landskrona (där f.ö. en man med jeans och slips bad för mej). I förrummet kunde man köpa en kassett med Lasse PP Nylén (f.ö. ordförande i Levande familjer - en organisation som arbetar mot skilsmässor) där han rappar:

När Jesus kom till jorden blev man jätteglad
och somliga de följde honom sen varenda dag
De gick hit, de gick dit
De gick runt en liten bit
Till det onda sa han "Stick!"
Då försvann det på ett kick!
Jesus, han är bra, Jesus, han är bra,
Jesus, han är bra, ja, han är JÄTTEBRA!

På samma kassett - köpt för svenska pengar inne i en kyrka - berättar Lasse PP om hur Jesus körde ut månglarna ur templet.

Och nånstans i den paradoxen ligger väl min skepsis mot frikyrkligheten.

Samt i det att de döper varann till Jard.