Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.
Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att "kamrat" här betyder "kompis" snarare än "revolutionär medkämpe".
År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.
En av den här bloggens seriefigurer - vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström - medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad "De hemligas ö". En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien - som Marx ju förutsåg - slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.
Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:
Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:
Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:
Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:
Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:
Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):
Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken - problemet blir reellt när de inte får det.
Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.
När jag som vuxen läser om dessa böcker - eller KP:s artiklar - inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra - det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget - utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.
Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.
Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.
torsdag 20 augusti 2009
Kamrat-(och mötesdeltagar-)posten anno 1977.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
14 kommentarer:
Vågrät kommunikation kan man kanske hålla med om. Kanske fanns det en uppmaning till barn att tänka själva. Tänka fritt är bra, men tänka rätt är bättre, tyckte ändå redaktionen. Jag blev chockad när jag bland gamla KP hittade ett temanummer om kungen som lömskt och underförstått gjorde klart att det är bättre med republik. I dag skriver KP om golf, Melodifestivalen och Björn Gustafsson. Men då var KP PK.
Så här med facit i hand var väl inte propagandan i KP och andra barn & ungdomsmedier på 70-80-tal så framgångsrik.
Den borde gjort barn av 70-talet till socialister, redo att ta över det socialistiska paradiset på 2000-talet.
Istället blev vi konsumenter. Gucci-väskor och nya GTA blev viktigare än solidariteten med Vietnam.
Säg en sak till ett barn och de kommer göra tvärtom.
Janne Halldoff gjorde tydligen en tv-version av "De hemligas ö" 1972.
Någon som minns den? Tror inte att den repriserades under 80-talet.
*skrattar lite pubertalt åt den zen-liknande frågan "VEM är det då som sprutar i skogen"*
Det är väl i alla fall bättre att försöka lära barnen någonting om politiska strömningarna i samhället än att överrösa dem med Björn Gustafsson och melodifestivalen som någon skrev här ovanför... Uppskattar du inte din cyniska sida?
Tycker att 1977 års kamratposten verkar intressant, nästan så man skulle velat läsa den själv nu som vuxen.
Å andra sidan kanske det inte spelar någon roll alls. Jag läste KP när den mest handlade om Spice Girls och jag blev rätt OK ändå.
/S
Växte upp med kamratposten, fast inte 77 års modell utan snarare från 1981-87 nånting.
Även 80-talet i sverige var dock betydligt mer proggigt än vad folk minns det som. Och definitivt kamratposten.
Jag tycker i alla fall om tidningen när jag tänker på den, den hade ett sympatiskt tilltal på barnens nivå - ämnen om att känna sig ensam eller ha en alkad farsa och roliga insändare.
Även om man i efterhand inser att redaktionen bestod av gamla proggare, så är tidningen bra när man bläddrar i den idag. Minns t ex. ett reportage från 80-talets början om datorer. Det gick ut på att datorerna höll på att ta människornas arbeten.
(tillägg: det där reportaget om datorer var inte menat som ett exempel på hur bra tidningen var, utan på dess mer proggiga tendenser. Överlag gillade jag dock kamratposten och tycker den är hyfsat balanserad även när jag bläddrar i den som vuxen)
Den där serien om scouterna på en Ö hade jag i albumform tillsammans med en serie om en bortspringen kanin! Själv tyckte jag som barn att serien "härmade" flugornas herre, men missade helt det där med kapitalism och socialism. Å andra sidan insåg jag inte det politiska i "kåldolmar och kalsipper" förrän jag blev vuxen heller..
Läste KP mellan 1978 och 1983 ungefär. Det var KP som lärde mig vad Hare Krishna var. Det var KP som lärde mig att laga ugnspannkaka. Det var en följetong i KP som fick mig att upptäcka science fiction. Dessutom var det KP som fick mig att börja onanera. Det fanns detaljerade anvisningar i en artikel om puberteten.
VEM är det då som sprutar i skogen?
Nog för att mången tidning har inspirerat det uppväxande släktet till onani, men har aldrig läst någon som gått igång på KP =)
Jag och min fästmö räknar till vårt förhållandes styrkor att vi har samma grundkunskaper och referensramar - vi prenumererade nämligen på Kp samtidigt.
(Detta sagt på fullt allvar och med inte obetydlig mängd uppskattning.)
U.J.
Sverige är fantastiskt eller hur????
DDR-Sverige är fantastiskt!
"Minns t ex. ett reportage från 80-talets början om datorer. Det gick ut på att datorerna höll på att ta människornas arbeten."
Min dator har (som synes) tyvärr istället tagit min fritid.
Ah, KP! Läste den från cirka 1980 och några år framåt. Här hörde jag första gången talas om den danska BZ-rörelsen och kunde läsa skiv- och konsertrecensioner om KSMB och Ebba Grön.
Dessutom totalsågade de skitfilmen G och var smarta nog att inte fucka upp artikeln om reggae med en massa förmaningar om droger..
Skicka en kommentar