Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som "Trålfiskarna" och "När skog blir trä"! Jaha! svarar ni.
Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttitalet - Tillsammans-livet - men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?
En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.
Boken "LEK - en bildberättelse bla bla bla" kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.
I begreppet "lek" ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront - tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).
I begreppet "lek" ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.
Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:
I förordet skriver Frances Vestin - som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mej lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) - om barnens arbetslekar:
De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också "riktiga" arbetsuppgifter - diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?
Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mej. Och samtidigt sååå 1975.
Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!
tisdag 22 september 2009
Proggiga barnböcker del 37: LEK - en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
27 kommentarer:
Och på allra sista bilden får dom dessutom lära sej lite om blommor och bin, så fint. :-)
Finns det nån som verkligen träffat på nån som LÄSTE de här böckerna på 70-talet? Som ägde dem eller lånade hem dem? Som jag tidigare nämnt såg jag bara de här böckerna på bibblan, och där stod de och dammade. Jag läste ju Tintin och Jonah Hex och Fantomen, och Dante , Bomba och Biggles.
Kan tänka mig att grannarna röstade in Fälldin och lyssnade på Jigs.
Har du skrivit något om Handbok i barnindoktrinering? Det är ett tidsdokument som heter duga.
Är det sådanahär som uppbärlivslång författarlön på 18000 i månaden - ja så och Jan Myrdahl förståss och Johan de Geer (som var omslagspojke på SvD i ämnet). Jag tycker nog fan att det är lämpligt att inte bara stoppa dumheterna utan att också stänga ymnighetshornet för de redan utvalda, Jo jag vet att det handlarom nålpengar på 17 mille om året - men även politiker borde kunna ha principer. Bort med allt statligt kulturkineseri och lägg ner kulturdepartementet!
När skog blir trä ligger fint i min hylla. Jag minns den som härligt torr. Jag hörde förresten ett rykte om en snarlik barnbok som handlar om hur kött blir till, och man går igenom varenda process från gris till korv, i glåmiga svartvita foton.
Anonym: Så oväntat. Kulturfientlighet - i dessa dagar. Och snusförnuftigt ekonomiskt resonerande på det. Fabricera resultat från en statistisk undersökning nu bara, så kan du få jobb hos Volkpartiet sedan.
dr. No: haha, bra svar.
Anonym: Det finns inte något sådant som "livslång författarlön". Det har du gissningsvis antingen drömt eller hört av Johan Staël von Holstein som helt enkelt hittat på det.
Jag inbillar mig att de flesta gamla proggare, oavsett om de var barnboksförfattare musiker eller bara sköna - idag jobbar inom kommunal förvaltning eller som lärare i någon högstadieskola.
Angående författarlön är det väldigt få som fått den, den brukar reserveras för ansedda kulturpersonligheter. Jag tycker det är en bra grej
Jag önskar mig också ett inlägg om Handbok i barnindoktrinering - läste den för länge sedan och man fylls av tanken "Gjorde de verkligen detta?".
Inte för att allt är fel, men för att det känns så krystat, så tillkämpat och teoretiskt!
fotot med igelkottarna är verkligen vackert. Horst är en bra fotograf.
J-h:n/ Svante: jag har inte skrivit om Handbok i barnindoktrinering. Jag sparar den till ett större projekt. Det är en fantastisk bok.
Anonym: han heter Carl Johan De Geer. Han är värd varenda spänn. Ett samhälle som inte tar hand om sina fritänkare är ett uselt samhälle.
Anonym: och att Horst Tuuloskorpi skulle ligga dej nåt till last är ju bara en konstruktion i ditt eget huvud. Vad fan vet du om saken? Hur kan några trettifem år gamla bilder trigga igång en diskussion om att samhället ger tillbaka en smula av de upplevelser våra konstnärer gett oss? Hur fungerar du?
Undrar hur det kommer sig att kulturhatande nyliberala knäppskallar läser en kulturblogg...
Nej, det finns som sagt inte någon garanterad kulturarbetarlön. Det finns en inkomstgaranti på dryga 200k om året, den räknas av mot ev egna inkomster vederbörande har.
För det andra: Alla bildade samhällen har något sånt här. Men det verkar ju inte vara svenskarnas ambition att höra till de samhällena längre, så visst kan vi ta bort det också.
Gunnar Lundkvist, mannen bakom Klas Katt har statlig inkomstgaranti.
Värt varenda skattekrona!
Kolbeinn! Du tänker på "De goda djuren". För den händelse den är påtänkt för kommande blogginlägg tänker jag emellertid inte säga mer om den just nu.
Jag har faktiskt en kopia av "De goda djuren" liggande framför mig på skrivbordet i skrivande stund.
Hittade den i en biblioteksutgallring och lade förstås beslag på den.
Jag lånade ut boken till en kollega här om dagen och fick nu tillbaka den med följande kommentar: "Tack för lånet, nu är vi vegetarianer hela familjen".
I sanning en fascinerande bok!
Simon F: Ja, hur kan man tycka den här bloggen är rolig, men inte samtidigt tycka att folk ska ha skattepengar för att sitta och försvara Pol Pot och kulturrevolutionen? Jag får inte ihop det.
/Paul W
Paul W m.fl.: jag är lite förundrad över att bilder på lekande barn från 1975 satte igång en diskussion om konstnärslöner. Det hade jag inte riktigt väntat mej.
Jag är personligen inte så engagerad i frågan, men måste ändå opponera mej på Paul W:s (vad jag uppfattar som) sarkasm: visst, Myrdal försvarar Pol Pot. Det kan tyckas vansinnigt, men det är ju inte därför han får skattepengar (om han nu får det - jag tror han klarar sej ganska bra utan). Konstnärslön (om han nu får det) får han väl för en författargärning som sträcker sej över decennier, som påverkat en generation (positivt och negativt), som spänner mellan smärtsamma barndomsskildringar och mexikansk affischkonst. Det finns liksom ingen relation mellan pengarna och Pol Pot-försvarandet.
Lustigt nog går ju däremot skattepengar till en statlig institution - Forum för levande historia - öronmärkta för att berätta vilka ideologier som har dödat folk och inte. Inga skattepengar har gått till Jan Myrdal för att han ska försvara Pol Pot. Däremot har skattepengar gått till FLH för att de ska berätta vilken jävla idiot Jan Myrdal är.
Jag kan nog tycka att det inte är statens uppgift att styra folks tänkande. Däremot kan det gott vara statens uppgift att se till att det tänks.
Hermann Göring lär ju ha sagt att varje gång han hör ordet "kultur" så vill han osäkra sin revolver (huruvida han verkligen sagt så är emellertid inte helt säkert). Samma reflex tycks finnas hos dagens nyliberaler. Så det är inte alls konstigt att svartvita bilder på lekande barn framkallar en diskussion om konstnärslöner.
I likhet med Kalle Lind är inte heller jag särskilt engagerad i den frågan. Men jag noterar att just det faktum att den beryktade Jan Myrdal tilldelats konstnärslön (hur mycket han får ut av den är dock en annan fråga, han säljer ju rätt bra och är trots sin höga ålder synnerligen produktiv) är ett exempel på att systemet med konstnärslöner breddar debatten. Myrdal har sedan han debuterade varit i ständig opposition mot staten, regeringen och i stort sett alla etablerade partier och organisationer. Så man kan knappast påstå att blott politiskt korrekta och välanpassade kulturutövare tilldelas konstnärslön.
Och jag lever mycket hellre i ett samhälle där oppositionella konstnärer får stipendier än i ett samhälle där de hånas av statliga historiemyndigheter eller skickas till gulag.
Men tänk vilken författare han kanske kunde blivit om han fått sitta några år i Sibirien?! Jag menar, hade det inte varit för tsarregimens obstinata handlande hade vi säkert aldrig fått bekanta oss med Dostojevskijs författarskap... Och hur skulle det sett ut om Bukowski fått konstnärslön?
Fram för hårdare tag med kulturarbetare, så att de får något att skriva om!
Är Frances Vestin den numera berömda Frances Tuuloskorpi? Och vad gäller "Handbok för barnindoktrinering": den är fantastisk.
Malte: det lär vara samma människa - Horst och Frances var åtminstone ihop med varann på sjuttitalet - men jag hade ingen aning om att hon var berömd. Vad är hon berömd för?
Hon driver "folkrörelselinjen" inom facket(http://www.folkrorelselinjen.nu/). Beröd är kanske att ta i, men helt klart uppmärksammad i vänsterkretsar.
"Handbok i barnindoktrinering" har inslag av en sexualliberalism som alls inte var ovanlig på 60-talet, men som idag tycks komma från ett helt annat universum. Här finns också annat som är rätt, ska vi säga, tidsbundet (kapitlen om kollektivboende och politiska aktioner) - men i långa stycken menar jag att boken fungerar än idag. Mycket, om t ex hur man ska bemöta och respektera barn, ligger inte alls långt från vad t ex Jesper Juul skriver i sina böcker om barn och familjeliv. När vi fick vårt första barn för tre år sedan fick jag i alla fall några viktiga impulser från denna bok: att låta barnen vara delaktiga, att våga ta med dem på olika saker, att prata med dem på allvar, osv.
Min dotter, tre år, har börjat lära sig två lite mer avancerade 70-tals pussel som jag hittat på en loppmarknad i Haparanda. De har motiv av barn som ser fotade ut av Horst eller någon jämlik. Idag när jag bad min dotter hämta pusslen utbrast hon "De ja, de med barn som inte har några föräldrar.".
Skicka en kommentar