Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om "elitism" och "kunskapsfascism". Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.
Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.
För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.
Lindengren har, tillsammans med mina bekanta David Nessle och Martin Kristenson, drivit tidningen Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.
Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.
Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.
"Den maskerade proggaren" förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om Charlie Christensens samhällskritik.
För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken "De räddade Simon Spies hjärna" och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.
Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.
Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer "groovy", till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.
Jag misstänker starkt - jag vågar nästan säja att jag vet - att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som "Döden steker en flamingo" och "Gasen i botten, Hieronymus Bosch!" Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.
I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet "värdelöst vetande". Han vill istället kalla det "vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp".
Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren. 
fredag 29 oktober 2010
Referensverk.
torsdag 28 oktober 2010
Ett brev som måste förbryllat.
I Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.
Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats "Malla" Ronander-proddade plattan "Nærmest lykkelig" (med låten "Monas solarium") togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären "Musik og bøgetræer i 25 år" 2004 - och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.
I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:
Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör - men stopp där ... Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.
Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.
Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:
Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. [...] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå - om du blir utfrågad - att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.
Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.
PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.
Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.
I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal - gärna ett antiatomkraftsmärke - på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I "run-car 1" skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. "Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis". "Ställ era klockor efter radionyheterna".
Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med "run-car 2":
Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.
Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom "ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant". Samt "en del redskap": "Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45."
Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). "Glöm inte att tanka bilarna!" samt "Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast" uppmanas avslutningsvis.
Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.
Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.
(Källa: Peter Øvig Knudsens "Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan", 2007.)
söndag 24 oktober 2010
För 1025 kronor blandat roligt.
Jag var och såg John Cleese på Malmö Konserthus. Han pratade om sin onda exfru och sin karriär. Han läste innantill från en fullt synlig prompter. Han berättade anekdoter om Graham Chapman och sin imbecilla mamma. Jag har läst dem förr i diverse intervjuböcker. Han visade klipp från At last the 1948 Show, Monty Python's Flying Circus och Fawlty Towers. Jag är övertygad om att samtliga finns på Youtube. Annars står de i min dvd-hylla.
Ändå var det en fascinerande upplevelse. Det var för fanken John Cleese som stod där, 71 år gammal, med neuroserna intakta och samma obearbetade förhållande till sin mor och sin hemstad Weston-super-Mare som suttit som en motor i ryggen på honom genom en karriär som pendlat mellan Världsklass och Likgiltigt. Oaktat om poängerna är väl prövade levererades de med den tyngd som sätter sej i kroppen på genuina gamla komiker.
Tanken gick till Schyfferts fascinerande intervju med Gösta Ekman häromsistens, men framför allt till Groucho Marx legendariska framträdande i Dick Cavett Show 1969. Iförd cigarr och golfmössa bevisar Groucho där för eventuella tvivlare att han var den roligaste homo sapiens som nånsin kommer att existera. Humorn sitter i ryggmärgen, som en obetvinglig reflex, med ett absolut gehör och hantverkarens känsla för rätt verktyg till varje tillfälle.
Det spelar ingen roll om vitsarna kommit till USA med Mayflower, det spelar ingen roll om varje pausering är klockad och inrepad, schemalagd och så långt ifrån den spontanitet man inbillar sej förutsätter humor. För det känns så.
John Cleese på Konserthuset var en trött man. Det sa han själv. Han hade annat att göra än att uppträda vid ett brofäste. Han var uttvingad på vägarna av en kalifornisk skilsmässolag som anmodat honom att pröjsa x antal miljoner till en kvinna som inte längre vill ha honom. Men allt det - det jobbiga, det bittra, det smärtsamma - stöptes om till skämt. Så skrattade vi åt Cleeses i-landsproblem, dirigerade av Cleese själv.
Framför oss stod en man som haft humor som arbete, livsfilosofi men framför allt som ständig säkerhetsventil. Hade det inte blivit galna sketcher hade det blivit galna självmordsförsök. Två saker hade han konstaterat att han hade gemensamt med sin mor: 1) ingen av dem var uppfostrade av vargar och 2) svart humor. I vuxen ålder kände han för första gången nån sorts samhörighet med sin mamma när hon i vanlig ordning gnällde om sin depression och han i irritation svarade "men du, jag känner en liten kille i Fulham. Jag kan be honom döda dej". Ett ljud han aldrig hört förut strömmade ur telefonluren. Hans mor skrattade.
Det händer fortfarande att man möter människor som ser humor som en lägre konstform, ett sämre sätt att formulera människans villkor, en billigare väg till kommunikation. Jag kommer aldrig att förstå dem. Det finns ingenting allvarligt som inte går att göra till humor. Och nej, man skämtar inte automatiskt bort nånting. Man skämtar lika gärna fram.
1025 riksdaler kostade det alltså att få bekräftat vad jag sen länge bestämt mej för att tycka. Det var det värt, särskilt som jag inte betalade själv. Jag undrar däremot hur såna människor fungerar som hostar upp samma summa, klär sej i sina dyraste kostymer och sen sätter sej att tugga tacos och upprepa allt gubben på scen säjer till sina kompisar. Det finns ju redan en arena där den sortens figurer tagit makten. Den heter biograf.
fredag 22 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
Let's take a walk down Valhall.
En av Danmarks största konstnärer, Peter Madsen, utkom förra året med den avslutande volymen i Valhall-serien. Det borde ha stått på löpsedlar. Kultursidor borde ha avsatt artikelserier. Babel borde ha ställt Bob Hansson åt sidan och ställa all programtid till förfogande. Rapport, Aktuellt, Agenda, Sportspegeln, Go'kväll, Hundkoll - alla borde de ha riktat blickarna mot Landet Rödkorv.
Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.
"Valhall" är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).
I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.
Första albumet "Vargen är lös" (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 ("Völvans syner"), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.
Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och - vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie - kåthet.
För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:
Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:
De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:
Allting kompliceras. Ljuset gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.
Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.
Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar - fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.
Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix - där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd - understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.
En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.
Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:
Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:
Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet "Skaldemjöden", där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.
I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde: 
Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:
I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:
Det är inte de där detaljerna i sej som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.
Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.
onsdag 20 oktober 2010
Intresseklubben antecknar febrilt.
Som vanligt när jag sitter för illa till för att skriva de digra blogginlägg jag önskar (tänk den som hade tid att verkligen gå till botten med Annalisa Ericssons memoarer!) så länkar jag till Bengt Sändh. Få människor har förmågan att göra mej lika sprallig. Särskilt när han, apropå ingenting, berättar hur otrevlig Bosse Parnevik var en gång.
(Tack Clas Kristiansson för tips.)
lördag 16 oktober 2010
Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!
Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes "Nudistpolka". Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja "hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!"
På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk "för vänligheten" på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.
Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.
Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.
fredag 15 oktober 2010
Uggel-Guggel.
Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan "Pf", signerad Magnus Uggla:
Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va' stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens
Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:
I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack
Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad - en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.
För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:
Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
"Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin"
("På rutinens brant")
Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag [...]
Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
("Visa till Lisa")
Det retar mej att den gode Rune inte retade sej på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.
TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mej - och alla andra intresserade - i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären "Sweden - heaven and hell" (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.
måndag 11 oktober 2010
I folkviseton.
All heder åt clownen Manne och textildrottningen Gunila Axén, men av syskonen af Klintberg är det nog Bengt jag främst kan relatera till. Inte så mycket för att han fuskat med fluxus-poesi som för hans stora intresse för folkkultur (vilket vi alla vet är akademiska för "snusk").
På lediga stunder ligger jag själv ibland och bläddrar i diverse samlingar med folkligt traderade visor och ramsor.
Det som slår mej varje gång är hur folklig folkkulturen är. Under artonhundratalets nationalromantik var det ju på modet att gräva i allmogens sånger och sagor - bröderna Grimm, Richard Dybeck, Artur Hazelius - men det var en idealiserad allmoges idealiserade kultur man grävde fram. Man såg på folket som små obefläckade dilamm som tindrande gick och trallade om månar och dagg. (Mer om af Klintberg och artonhundratalets skönandar här.)
Det gjorde så klart folket emellanåt. Folket trallade väl om det de såg omkring sej. Ibland - särskilt på nätterna - såg de så klart månen och ibland - särskilt sommarmorgnar - såg de så klart daggen. Ännu oftare såg de sprit och skit och barnmisshandel.
Därav folkliga visor av typen:
Dä sitter en fågel i pärenaträ
Han sjonger e vacker vise
"Kära mor, ge barna mat
å möcke pisk utå rise"
Så sjöng alltså folkets fåglar på förr-i-tiden. Och jag gissar att folket inte såg nån annan råd än att prygla sina barn, när nu en fågel så tydligt uppmanat dem.
Nuförtiden är väl våld främst nåt som finns på dvd och i länder med mörkhyade människor, men fordom var våld vardag även här, i Sverige. Det kanske inte var så kul för den som utsattes, men förr var det heller inte meningen att man skulle ha så himla kul hela tiden.
Mycket tyder också på att misshandel på förr-i-tiden var nåt fint, kärleksfullt och inte minst uppbyggligt. Därav följande glada julvisa:
Ja, nu ä julen slut
Nu har ja dansat ut
å ingen fästman har jag heller
Men stryk de har ja fått
å de har gjort mej gott
och mera får jag innan kvällen
Man anar en humor här i botten. Inte humor som i "kul-för-att-det-är-absurt" utan som i "kul-för-att-det-är-sant" eller "kul-för-att-det-är-tragiskt", det vill säja det som numera heter "ironi" och alltså inte skapades av Andres Lokko 1992. 
Förutom av våld präglas många av dåtidens ramsor av en sorts illusionslöshet. Livet var helt enkelt inte så jädra festligt alltid, och det var heller ingen som dristade sej till att tro det. En halländsk ramsa gör en exposé över en drängparvels uppväxt:
Ett två - lärde gå
Tre fyra - lärde krypa
Fem sex - plocka gäss
Sju åtta - slog ut potta
Nie tie - slipa lie
Elva tolv - sopa golv
Tretton fjorton - satt i lorten
Femton sexton - vattna hästen
Sjutton arton - gick på gatan
Nitton tjugo - slog bonden i huvet
Man hycklade helt enkelt inte förr. En småbarnsramsa från Jämtland lyder sålunda:
Dure, dure, dockan min
I skogen vilja vi skjuta
Jag skall köpa pistolerna
och jag vill lära dig skjuta
Alla fåglar och alla djur
de skola falla i backen
och jag skall köpa dig en långhårig hund
och han skall bita dem i nacken
I Västergötland satte man å andra sidan pilten på knäet och ramsade glatt:
Gubben och gumman skulle köra vall
Gumman hon ville inte mota
Gubben tog gumman, slog'na mot en tall
så talla for upp med rota
"Tack ska du ha
för du slog mig så bra
Nu ska jag mota
i alla mina dar
och gå du vall, gamla Broka"
(Den sista uppmaningen till "Broka", gissningsvis en ko, känns något instraffad för nödrimmets skull.)
Så nog verkar våld ha genomsyrat gårdagens samhälle. Men kom ihåg - man slogs renhårigt!
(Källa: Fredrik Ströms "Svenska visor, ramsor och folkrim" 1968.)
lördag 9 oktober 2010
Det kom ett mejl ...
... och gjorde mej utomordentligt glad. Och, ska tillstås, lite lite förvirrad.
Tjena Kalle! Jag gillar dina böcker och tycker att du är verkar vara en skön snubbe. Jag och min polare XXX startar en kolmila nu på måndag (typ den 12 okt).
Vi har ingen vidare erfarenhet, det har säkert inte du heller men det vore najs om du kom förbi.
Förutom bra käk å ett gott glas sprit får du garanterad spänning i ev. gasexplosion, pågående älgjakt runtomkring, ev skogsbrand mm. Vi kan hämta på stationen i Sala.
Milan pågår i 6 dagar eller tills den e färdig.
Ring om du kommer förbi! XXX XXXXX
Hälsningar XXXX
(Obs! Vi tillhör de goda)
Svar: jag hoppas det är okej att jag lägger ut vår korrespondens här, men jag vill därigenom inspirera de många ungdomar som läser den här bloggen och som ägnar sin fritid åt icke-uppbyggliga tidsfördriv att följa ert exempel. Inom den närmaste tiden kommer jag dessvärre inte att ha vägarna förbi Sala, som jag inte riktigt vet var det ligger och som jag aldrig har haft vägarna förbi tidigare, men jag vill naturligtvis ha fortlöpande rapporter från arbetets framskridande. Kanske inte för många, men några eller typ två rapporter tar jag gärna emot. Lycka till!
torsdag 7 oktober 2010
Socialpolitisk satir.
I Malmö heter hemlösas tidning Aluma. Ingen vet varför, men nu gör den det i alla fall. Jag brukar medverka med texter. Jag gillar det. Det innebär att jag kan få vara politiskt korrekt. Senaste numret har temat myter. Jag nedtecknade sålunda en modern myt.
I antiken fanns myterna om Odysseus och Herkules. På vikingatiden traderades myterna om Egil Skallagrimsson och Tors brudfärd till Utgårda-Loke. Ute i svenska byar trodde man länge på myterna om skogsrån och huldror, tomten och näcken. Än idag vävs legender i landets stugor och lägenheter, på frisersalonger och i taxibilar. Det här är ...
MYTEN OM DALTANDET I VÅRA FÄNGELSER
Det var en gång ett land i utkanten av Europa där det stundom var så kallt att folket fick hälla K-sprit i sina automobiler. Folket voro tämligen välmående sedan en ny regent med sammetsögon sänkt den förtryckande villaskatten och hans skatteförvaltare med den stolta hårmanen infört avdrag för vaskning och tvagning av hemmanen.
Ändock voro folket inte lyckligt, ty folket visste att bakom tukthusets portar levde dråpare och plundrare i rikedom och överflöd. Blotta tanken på den lyx som stundligen undfägnades de onda på insidan, gjorde folket vredgat och fick deras sinnen att rinna på.
På stockhuset Kumla satt rövaren Tjyv-Jocke. Han hade indrivit förfallna skuldsedlar åt en sammanslutning för motorvelocipedburen ungdom tills länsman och fjärdingsman infångat honom och lagmannen sänt honom till sinkabirum. Åt detta hade Tjyv-Jocke glatts och med tillförsikt skådat fram. För honom var Kumla ett palats.
Varje morgon förnöjdes han åt att väckas strax innan tuppen gol över nejden. En av palatsets blåklädda betjänter skrek kvittrande ”god morgon”. När Tjyv-Jocke hängde sig kvar i sömnen ytterligare några sekunder, drog betjänten på sin skinnhandske och skakade vänligt Tjyv-Jocke lite fram och tillbaka på madrassen.
Med ett skratt skuttade Tjyv-Jocke upp från sin brits. Han råkade trampa fel och föll handlöst, men fångades upp av fångkammarens motsatta vägg. Tårögd av rörelse – och smärta – tackade Tjyv-Jocke de högre makter som gjort cellen så liten att han inte behövde falla raklång på golvet.
Därefter gick Tjyv-Jocke med fjäderlätta fjät genom samlingsrummet. Kniv-Jonny och Dräpar-Bogdan från konkurrerande motorvelocipedsällskap hälsade honom vänligt med långfingrarna. Tjyv-Jocke lögade sig hastigt i det nästan varma vattnet för att undvika närmare samröre med Kniv-Jonny, som kunde vara på kinkigt morgonhumör.
Visslande tågade Tjyv-Jocke tillbaka till cellen för att iföra sig den i princip skräddarsydda kostymen, märkt med Kriminalvårdsverkets eget stiliga monogram. Det lät sig nu inte riktigt göras, eftersom en hel skara betjänter hade älskvärdheten att ytterst noggrant städa hans cell och omsorgsfullt lägga hans papper i oordning. Han klädde sig ute i samlingsrummet och strosade iväg för att frukostera i de andra käcka junkrarnas sällskap.
Några ögonblick senare vrålade en av betjänterna artigt att det var dags för avgång till dagens göromål. Muntert visslande tågade så karlarna på led till palatsets arbetsinrättning. Där satt de sedan och skruvade skruv A i hålet B för att därefter applicera mutter C runt skruv A, med kortare pauser för födointag och slumpvisa pisseprov.
Tjyv-Jocke lät med glädje sitt vatten i den mugg betjänten överräckte. Inte minst gladde det honom att inte behöva vara ensam utan istället få dela en så minnesvärd händelse med en okänd mansperson.
Tjyv-Jocke var vid extra frimodigt humör just denna dag, alldenstund hans trolovade Valium-Eva ämnade göra en visit. Han ledsagades av en betjänt till besöksrummet, där Valium-Eva redan väntade. De omslöt ömt varandra – efter att ha dragit papperslakanet över britsen – och skänkte därefter en tacksamhetens tanke till de blida övervakare som försett rummet med våtservetter och mandomsskydd i skönaste latex.
Sedan de delat en kopp pulverkaffe och en Rohypnol från Valium-Evas bysthållare, bekände Valium-Eva att hon hade för avsikt att bryta deras förbindelse och istället knyta band med Sutenör-Harry. Visserligen älskade hon Tjyv-Jocke, men han hade blivit så frånvarande sedan han flyttade in på Kumlapalatset.
Tjyv-Jocke mottog beskedet med rörelse, enär det viktiga för honom var att Valium-Eva omhändertogs väl. För att understryka sin upprymdhet dunkade han rytmiskt sitt huvud i väggen och tog farväl av Valium-Eva med en känsloladdat ”jag hatar dig!”
Efter besöket och beskedet var det en sann fröjd att få stryka av sig inför den främmande betjänten som böjde sig ner för att kasta ett getöga upp i Tjyv-Jockes sprund.
På kvällen kunde Tjyv-Jocke knappt bärga sig inför finalen på dagens alla glädjeämnen: Den Stora Inlåsningen. Med femton minuter kvar till åtta hörde Tjyv-Jocke rasslet från betjäntens nyckelknippa. Han fällde en tår av tacksamhet över omtanken. Nu hade han bara elva timmar framför sig av total ensamhet, reklamfinansierad television och hårdför självtillfredsställelse. Sedan skulle betjänterna på nytt ryta ett vänligt ”godmorgon” och bjuda honom välkommen till ett dignande smörgåsbord av hotelser och trånga utrymmen.
Tjyv-Jocke somnade redan innan klockan slagit två, lutande huvudet i sin egen sköna kallsvett. Han var in i själen lycklig över det dalt som dagligen visades honom. Den enda bittra örten i glädjekalken var tanken på att han skulle behöva lämna palatset Kumla om bara fyra år.
tisdag 5 oktober 2010
Plötsligt framför regementet tycker jag mig stå ...
Det gamla pop-och-livsstil-och-allt-sånt-magasinet Darling publicerade 1997 en intervju som inte lämnat mej nån riktig ro sen dess. Den handlar om "Björn". "Björn" bestämde sej för att hålla plågan stången och ladda upp för ett präktigt nyårsfyrverkeri på millennienatten.
Det handlade alltså om en väntetid på nästan tre år! Tre år av självspäkelse! Tre år av kalla avrivningar! Tre år av bakbundna händer!
Jag har ofta - osunt ofta - undrat hur det gick. Intervjun gjordes i början av 1997. Höll han kyskhetslöftet? Tänkte han mycket på fotboll? Och om han nu lyckades låta bli att klia när det kliade - hur blev finalen? Pompa och ståt och champagneregn? Eller fyra sekunder innan det kilade i flanellen? Klimax eller antiklimax? Explosion eller implosion? Inväntade han tolvslaget? Vill man inte fira in det med sina vänner? Fick de vara med?
Är det nån som har insidesinformation i ärendet mottas den tacksamt.
lördag 25 september 2010
Such a mäss!
Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bl.a. Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med f.d. kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Claesson på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.
Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:
Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mej själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.
tisdag 21 september 2010
Vi fortsätter på skrytspåret.
"Proggiga barnböcker" uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.
Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Supersåssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket "stolt men inte nöjd" fick helt nya dimensioner.
Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte "dålig" finns inget ointressantare omdöme än "bra". Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: "Just det, det är SÅ jag menar!"
(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)
onsdag 15 september 2010
För lite eget beröm det luktar mycket mycket mycket mycket gott.
Jag medverkade, som vissa perverst trogna följare kanske förstått av kommentarfältet nedanför, i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i "Proggiga barnböcker".
Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna - den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) - allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).
Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår. Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.
måndag 13 september 2010
Det kom ett mejl.
Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.
Hej!
Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.
Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.
Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.
Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.
Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.
På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.
Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.
På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.
Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja "ja, min tid är inte mer värd än såhär", så go ahead.
När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.
Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.
Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev "Håll dig till höger, Svensson!" inför högertrafikomläggningen 1967?
Hör gärna av dig om du har fler frågor.
Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?
torsdag 9 september 2010
Info för kalenderbitare/aspergare.
Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad). Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.
Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.
Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).
I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:
1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.
Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: ”krist” i ”kristdemokratisk” har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.
Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.
fredag 3 september 2010
Senaste nytt från propagandaministeriet.
OBS! VIKTIGT TILLÄGG! Den här trevliga lilla filmen har blivit nominerad till ett av bokbranschens - ja, hela världens - viktigaste priser: Priset För Bästa Reklamfilm För Bok (typ). Man kan rösta på den här om man vill.
torsdag 2 september 2010
Bögar som gillar löjliga skor.
Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.
Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.
Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.
Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".
I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.
Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.
De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.
När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.
Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.
Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.
Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.
Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.
Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.
onsdag 1 september 2010
En uppmaning att rösta!
.jpg)
