Explicit lyrik.

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos - den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten - "Explicit lyrics" (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) - som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: "Varning! Våldsamma texter!"

Just D skrev å andra sidan: "Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter".

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos dom två band som får säjas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sej själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade "fadersgestalt" på "knark" och nog gärna hade velat ha ryktet om sej som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av dom som bryr sej. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst dom tre som utgjorde Just D.

För egen del kan jag konstatera att mitt nittonåriga jag hade fel. Även på den punkten.

Människor som gått till överdrift: Steffo Törnquist.

TV4 gillar som bekant att framställa sej som Den Stora Familjen (Addams, frestas man gärna att tillägga). I små vinjetter ser man Timell och Kirchsteiger hälsa på von Sivers och Magnusson i kulisser som väl ska föreställa TV4:s mysiga härliga familjära redaktionskontor.

Vid ett skrivbord sitter Steffo Törnquist - enligt egen utsago "lustjägare" och "njutningsapostel", bägge eufemismer för "självgod besserwisser". När Steffo inte försörjer sej på att vara dåligt påläst i intervjusoffan, ägnar han sej åt följande hobbies:

Åka Coronet 21:a (liten fin träbåt) i skärgården. Spela solon på Gibson Les Paul,
göra birdies på Fågelbro Golfb, dricka 17-årig Ardbeg, röka en Hoyo del Monterrey d-corona, köra nedcabbad Mustang -66:a och kela med hunden Millie (blandras). (Allt enligt sitt manegementbolag.)

Tillika drygar han ut ("dryg" är f.ö. ett nyckelord i sammanhanget) sin månadslön med att kuska land och rike runt och undervisa diverse män med obefintlig självkänsla hur de ska avnjuta sin whisky, röka sin cigarr och till och med äta sina popcorn - för att dessa i sin tur ska kunna docera inför sin krets av ännu självkänsligare manliga kamrater.

Allt detta är yesterday´s news. Vad jag sitter och fnular på för dagen är det här med Steffos pipa. I TV4-vinjetterna sitter ju karln och röker pipa vid skrivbordet. Man får för fan inte röka inne på TV4! Och inte heller i den där studion som ska föreställa TV4.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.

Doktor Snuggles vill att vår värld ska bli bäääättre.

Doktor Snuggles - vänlig mot mänskor och djur
Doktor Snuggles - vill att vår värld ska bli bättre
Doktor Snuggles - hittar väl på något nu

Doktor Snuggles - åker till stjärnornas land
Doktor Snuggles - flyger till regnbågens rike
Doktor Snuggles - bygger en snillrik maskin

Texten till signaturmelodin är ungefär lika märkligt skev och ologisk som hela serien. Under hela min uppväxt, då jag sanningen att säja inte funderat på Doktor Snuggles varje dag (högst ett par gånger i veckan), har jag tagit för givet att serien var holländsk. När jag nu djupdyker i den, tillsammans med min son, förstår jag att den är brittisk.

Både mitt antagande och verkligheten känns fullt logiska. Att jag associerade till Holland beror naturligtvis på seriens märkligt knarkiga framtoning (och att den producerades med holländska Philips pengar). Samtidigt skriver den in sej i en lång och ståtlig brittisk tradition av färgsprakande nonsens, den typ av tramsiga ordlekar och paradoxer som odlats av gentlemen med skinnförstärkta tweedkavajsärmar som i övrigt ägnat sej åt rävjakt, piprökning och rosodling.

Beatles och andra LSD 25-påstrukna band inspirerades av barnkammarramsor (Yellow submarine), vattenfärgsteckningar (Lucy in the Sky with Diamonds) och - varenda kvasiintellektuell hippieanglofils Koran under det s.k. lundellåret 1967 - Alice i Underlandet (I am the Walrus).

Doktor Snuggles känns som nästa naturliga led i en process: kultur riktad till barn, inspirerad av psykedelisk kultur riktad till vuxna (eller motsvarande), i sin tur inspirerad av kultur riktad till barn.

Ju mer jag tittar och fascineras av det prunkande och sprudlande tecknade landskapet, desto tydligare ser jag Doktor Snuggles genuina brittiskhet. Han lever i ett typiskt brittiskt gentlemannakollektiv där dom enda kvinnorna är hushållerskor - Beata och roboten Matilda Järndotter - som Snuggles, Grävlis, grodan Hugo, kaninerna Benny & Freddy, musen Norpan, brevbäraren Söltrut, den talande klockan Ticktack, det talande paraplyet Ankpelle, det talande sirapsträdet och den talande arbetsboden Trickeli-Trick (samtliga män) förhåller sej till med rädsla och respekt. Asexuellt och kvinnofobiskt som resultatet blir av könsseparerade internatskolor.Det eviga teet som dricks hos madame Näbbinos och hennes hund Lord Snobbig är naturligtvis en annan nationell markör, och till och med Snuggles frisyr är brittisk: den s.k. Robin Hood-frisyren, odödliggjord av diverse brittiska förbundskaptener.

Snuggles-historierna är tillåtande och bejakande in i sitt minsta infall, och däri ligger deras tjuskraft. Det räcker inte med att en rymdgubbe anländer i en rymdfarkost till joren - det måste dessutom vara en rymdriddare i en flygande rymdsköldpadda. Ärkefienden professor Eminens kan förvandla sej till en gam, har ett franskbrytande spökdjur i sin hatt och bor i ett sjögrässlott. Ibland dyker professor Tjäderfjäder och häxan Valborg Vinägerflaska upp i storyn. Allting - grodor, klockor och hus - pratar och gör det dessutom på knasiga hittepå-dialekter (antagligen betingat av att tre-fyra skådisar gjorde all dubbning).

Jeffrey O´Kelley - gentlemannen i vars huvud allting har sitt ursprung - pratar på dvd:ernas extramaterial om knasigheter som självklarheter. För honom är det fullt logiskt att han i Pennsylvania blev kompis med en liten svart gosse som heter Woogie och att han därför skapade en fläckig kamel som sitter på ett moln och dricker te med flygande drömfår - eftersom kamelen heter Woogie (Puckly).

Det är det så klart inte för nån annan.

I Doktor Snuggles är allt välkommet. Inget är för knäppt, drick ur flaskan märkt "drick mej" och slicka på den glada gubben på frimärket. Detta är landet som gett oss Boy George, Ziggy Stardust, Willy Wonka, hattmakaren, liftarens galaxguide (Douglas Adams skrev f.ö. manus till Snuggles) och the knights who say "ni" - perukernas, maskernas, grimasernas och hugskottens förlovade tweedrike.

Det känns som att det bara är där som Sprutty-bang-bang verkligen kan lyfta.Jag får en stark känsla av att Jeffrey O´Kelley är Doktor Snuggles. På figurens hemsida erkänner O´Kelley glatt att han lever ett lika behagfullt liv och lika naivt tror på att vår värld kan bli bättre med lite fantasi och lite mekanik. När han började utveckla figuren på sextitalet (serien blev ett faktum först 1979) ansågs inte tanken att göra världen bättre "som en galen ambition".

Och det slår mej att hur mycket jag än ogillar hippieflum och gamla män i gråa hästsvansar som minns almarna och Monterey - så är det en odiskutabelt god tanke.

Inte för att jag vill skryta...

...men jag och min vän Valle Westesson var på fest med bl.a. Claes Ljungmark i lördags. Claes vem? frågar då den mindre vetande. Rolf Ryckert! svarar då jag och Valle i kör.

Ljungmark är en man med digert CV. Stockholms stadsteater, film, teve. För oss är han den parodiskt auktoritäre läraren Ryckert i Mats Wahls miniserie Klassliv, som gick som ett block i Bullen nånstans i brytningen åtti-nittital (finns givetvis på Youtube). Samma serie gav Kim Sulocki hans mer eller mindre välförtjänta genombrott.

Jag kan ha anat en viss irritation när vi för sjätte eller sjunde gången ville diskutera just Ryckert-rollen. Ljungmark lät antyda att han gjort roller som han var stoltare över. För att inte trampa någon oskyldig på tårna började jag istället berömma hans roll som sektledare för Ljusets barn i Rederiet.

Vi tror hursomhelst att vi skiljdes som vänner. Kvällen avslutades med en fotosession, där Ljungmark gör sin patenterade stoppa-in-Läkerol-gest. Känd från Rolf Ryckert-tolkningen.

Det inte fullt lika tekniskt raffinerade Jurassic Park i nordvästskåne.

Barnföräldrar! Se hit! Har ni tröttnat på karuseller och Pippi Långstrump och vilda djur? Då är detta ett erbjudande för er!Kör så långt ni kan ut i obygden och ta sen av till höger. Där ligger numera Dinoland. Som alla vet låg det tidigare vid Röstånga - i en annan lagom utvecklad del av Skåne - men sen snart ett decennium är det till Åstorp man ska ta sej om man vill njuta av 32 skräcködlor i tvättäkta skumplast, alla målade i samma neongröna nyanser.

Tyvärr är cirkusskolan inställd i år. Och tyvärr hann dom göra affischerna innan clownerna lämnade slutgiltigt återbud.Tisdagar är familjedag. Till skillnad från veckans övriga dagar, då föräldrar och barn rimligen får gå på varsitt håll.Som liten besökte jag Dinoland där det låg från början, på nåt som hette Konga ö i mitten av ingenstans. Dom hade en attraktion som förbryllade mej redan i prepuberteten. Efter att man tittat på dom 32 lagom välgjorda dinosaurierna och lyssnat till deras vrål från i träden upphängda högtalare, fanns ytterligare en sak att beskåda.

I slutet av den snitslade banan stod två störar. 2 meter och 42 centimeter upp låg en tvärslå. På en skylt stod: "Så här högt hoppade Patrik Sjöberg i friidrotts-VM 1987".

Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig om natten och undrar vad fan Sjöberg har med triceratopser att göra.

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Avdelningen "män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv" håller aldrig stängt.1993 gav Björn Afzelius – mannen som sjöng om att "allting annat är mot ens natyyyyyr" mellan tänderna – ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sej själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez "Sång till friheten".

Storyn i korthet: en "mulatta" – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sej själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af – förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sej själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius, mannen i den uppknäppta vita skjortan, dom ovala glasögonen, lädervästen och nasala småländskan som älskar med en mulatta (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

"Kom Johnny, kom till mej nu".

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Inte för att det har med saken att göra, men sjutton år tidigare skrev Afzelius en sång med följande refrängrad:

Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt

Rolfkrämen.

Revydirektören Ernst Rolfs sista tid i livet - innan ett teatraliskt självmordsförsök råkade lyckas 1932 - var en synnerligen överhettad tid. Det var depression på börsen, skott i Ådalen, Kreugerkrasch och revoltstämningar i luften. Det stora barnet Ernst Rolf hade satt en ära i att leva över sina tillgångar och bränna förskott innan skivor ens var inspelade. Ständigt jagad av fordringar från skumma procentare, dessutom konstant svartsjuk på hustru Tutta (sina egna äktenskapliga snedsteg bortförklarade han med "att det var som att gå på toaletten"), alltid med pistoler och piller och påbörjade självmordsbrev i bagaget för att kunna hota med sitt snara frånfälle.

När hjärnan var som mest uppmjukad hos revycharmören fick han en ingivelse - han skulle göra en salva! Riktigt vad för salva och vad den skulle användas till verkar han inte ha fnulat närmre på, men brevet han skrev till en affärskollega doftar av manikerns gränslösa tro på att anything goes:

Du och jag måste slå oss ihop. Varför inte göra en olja? Tag Johannisolja och tillsätt något annat, kalla det Rolfbrunt eller något ditåt och jag skall skaffa hur många intyg som helst från all världens artister att oljan är utmärkt och samtidigt göra oerhörd reklam för saken.

Varför inte göra en ny salva som heter "Läker Allt" eller vad som helst, något som jag också kan skriva intyg om och organisera reklam för. [---]

Tiderna äro djävliga och något måste göras. Sätt nu igång med salvan, gubbe, så skall du få se på kosing!

Den något vaga idén är alltså att göra en "olja, tabletter eller liknande", som eventuellt ska användas för eller mot solbränna. Idén är i Rolfs huvud så solid att man självklart "skulle kunna tjäna mycket pengar" på den. Reklamkampanjen är i princip klar, det är bara att geschwint höra av sej till all världens artister och be om ett intyg. Nu återstår bara precis att koka ihop själva produkten.

Att gubben han skrev brevet till var hans turnéarrangör och knappast pillertrillare verkar inte heller ha bekommit en revycharmör med kniven mot strupen.

Jag gissar att Rolf la ner den briljanta idén lika snabbt som han fick den. Jag antar att han redan dagen därpå kom på en ännu bättre. Kanske en pizzeria där kunden bakar pizzan själv? Eller att bygga mellangolv i sin lägenhet? Eller en behå för män?

Proggiga barnböcker del 23: Hela långa dagen.

Sjuttitalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.

"Hela långa dagen" (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.

Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.

Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:

- Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.

-Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.

- Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.

Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.

Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:

Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [---]

Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.

Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.

En annan sak som fascinerar - liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö - är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder - som står där dom står utan nämnvärd upprustning - idag.

Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all cred för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.

För jag har svårt att föreställa mej att någon i målgruppen tog boken till sej. Bor man i ett miljonprogramsghetto där man sitter och avlyssnar vad grannen tre trappuppgångar bort ser på teve, vill man väl hellre läsa nånting roligt, fantastiskt och eskapistiskt?

Och bor man inte i ett miljonprogramsghetto vill man väl också hellre läsa nånting roligt, fantastiskt och eskapistiskt?

I, Robert.

Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en överhettad Per Morberg som skäller ut journalisten, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy - som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern - jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk ("kanske därför att jag drack mjölk")
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sej för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sej nämligen Bickle som en krabba). Men mest är han omöjlig, stressad, sur, avvisande, blyg och på väg nån annanstans. Transkriptionen är full med markörer som "(Ger mig en blick: Det är tillräckligt redan. Vill gå)" och "(Tittar på klockan, säger att han måste gå)".

Intervjuns upplösning är själva essensen av en man som nog inte är helt i balans med sej själv (eller nåt annat):

DE NIRO: Jag är mycket försenad. Gud, vad jag är försenad.

PLAYBOY: Till vadå?

DE NIRO: Några människor kommer över; jag vill inte vara försenad.

PLAYBOY: Vilka människor?

DE NIRO: Vänner?

PLAYBOY: Vänner har förståelse om du är försenad. Du är alltid försenad.

DE NIRO: Inte om någon väntar vid dörren.

PLAYBOY: Det verkar underligt: du står på krönet av din karriär, ändå är du alltid på språng: du verkar inte ha kontroll över ditt liv.

DE NIRO (Praktiskt taget utanför dörren): Du har rätt, jag borde ta mer kontroll över mitt liv! Jösses, den är redan 7:15!

PLAYBOY: Nej, det är den inte. Den är bara sju. Varför går din klocka en kvart före?

DE NIRO: För att jag inte ska komma försent.

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning och Ernst Sjöströms bok "Det glatta livet" (1966) är på 231 sidor. Dom första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage á trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: dom var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

- Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

- Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller...

Agnes var tyst en stund.

- Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

- Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [---]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säja vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är dom inte. Den sista delen av boken är så kallat "mustig" och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på "godluktsvatten" och mustascher som "spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen".

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att "Det glatta livet" är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dom var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är "Mördaren i byn" – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvet på Sjöström i en Siewert Öholm-debatt. Men mer om den en annan gång.

Låt oss nu sänka bloggens vilopuls och ägna oss åt gubbar med något mindre egon, navlar och hävdelsebehov. Imorron: Robert De Niro.

Henning Sjöströms bravader. Del 10: Henning och horan.

Gott folk, ärade publikum, damer, herrar och genderbenders: detta är den näst sista delen i den sinnessjukt populära serien om Henning Sjöströms otyglade skryt, moraliska snedsteg och allmänna överhetta år 1966. Jag vet att ni är många som kommer att sakna den parodiskt usla kvinnosynen, narcissismen och begrepp som "svajmast" och "veke". Men även fula sagor har ett slut.

I ett kapitel vi för enkelhetens skull kan kalla "Den nyvordne stjärnadvokaten tackar nej till en hora, underförstått för att han baske mej kan få ligga gratis", får Henning besök av "en ung snygg flicka" (uppskattningsvis den tjugosjätte i boken som ser ut exakt så). Hon vill att Henning ska försvara henne i ett mål.

Hon livnärde sig som hora. Hon hade gått med en man hem till hans rum en natt. Efter några samlag hade mannen klätt på sig och sagt att han skulle gå ut och köpa cigaretter. Men efter en timme hade han alltjämt inte dykt upp. [---] Hon lämnade det tillfälliga natthärbärget med en silverstake i handväskan.

Henning bjuder hem den unga snygga flickan. Hon lapar i sig gin, som Henning "av en händelse" har hemma. Hon oroar sej för hur det ska gå i tingsrätten, men hoppas på att få upp målet i hovrätten där "två lagmän och tre hovrättsråd är stamkunder hos mig".

Den unga snygga flickan rapporterar glatt för Henning om vilka "kända, stelkragade ämbetsmän" som regelbundet köper hennes tjänster/slida, och Henning frångår sina principer genom att inte lämna ut dom med namn i sin bokrapport.

Sen inträffar något som uppenbarligen sårar Hennings manlighet (som han har ett inte helt oneurotiskt förhållande till):

- Nu måste jag tyvärr gå ändå, sa jag och granskade armbandsuret omsorgsfullt. (En lättgenomskådad lögn eftersom dom är hemma hos Henning, bloggarens anm.)

- Jag hade tyckt om att få vara snäll med advokaten, sa hon. Advokaten har nog inte så lätt att få tag på fruntimmer.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta åt hennes antaganden om mina förutsättningar hos kvinnor.

Eftersom Henning - observera vid det här laget, bara några år tidigare har han ju försökt pruta på en parisbordell - självklart har sådan framgång bland kjoltygen att han inte behöver hyra kön, tar han inte ens saken i övervägande.

Nog har det ryckt och kliat i stjärnadvokatens vevstake under åren, och det gör det förstås också vid det här laget, men plötsligt har det börjat såra nån sorts heder (eller motsvarande) hos honom att behöva köpa vad han kan numera kan få gratis bara genom att säja "hej, jag är stjärnjurist".

Stolt, manligt, omhändertagande leder han den unga snygga flickan till dörren, men eftersom han också är godhjärtad åtar han sej - trots förolämpningen - hennes fall.

Historien slutar med att Henning pläderar vältaligt och övertygande för att den unga snygga flickan ska slippa fängelsestraff. Åklagaren kontrar med att lägga fram ett faktum som tydligen sluppit Henning förbi: att det inte alls var torskens silverstake den unga snygga flickan stulit, utan hans hyrestants.

Jag hade hela tiden trott att flickan tagit ljusstaken från den tillfällige älskaren. Nyheten slog ned som en bomb för mig. Distraherat fortsatte jag en stund att plädera för villkorlig dom innan jag överlämnade ärendet åt domstolen.

Domen blev ovillkorlig.

Sensmoralen? Som vanligt en smula diffus. Men gissningsvis att man aldrig kan lita på horor.

Det kan vara jag som är nojig, men jag får ett intryck av att Henning lite grann ångrar att han inte lät den unga snygga flickan vara snäll med honom - särskilt när det visar sej att hon ändå inte kan bli en fjäder i hans stjärnjuristhatt.

Utmärkande för Henning Sjöström som författare är att han är mer intresserad av chockeffekter än av begripliga sammanhang. Utmärkande för Henning Sjöström som advokat verkar vara ett påtagligt slarv: att det var hyrestantens silverstake horan stulit borde rimligen ha stått i förundersökningen.

Med sorg i hjärtat - men samtidigt med en oerhörd lättnad - annonserar jag sommarseriens sista del: "Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland".

Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.

Stjärnjuristen är tillbaka! I ett av kapitlen i sin (och brodern Ernsts) bok "Det glatta livet" skriver Henning Sjöström om en resa han gjort till Sälen.

Där lägger han och en läkare båda an på en "mörkhårig skönhet" - tydligt namngiven som vanligt - men får bägge nobben. Av en slump råkar läkaren och Henning dela rum med våningssäng. Sen Henning gått och lagt sej inträffar nåt som tydligen är traumatiskt:

När han fått på sig pyjamasen och började kliva upp i överslafen, tappade han balansen och damp ned i min slaf.

Missödet verkade fullt godtagbart. Läkaren skrattade gott åt händelsen. Men han steg inte genast upp utan strök med en smekande hand över mig. Jag kände äckel och knuffade honom resolut ut på golvet.

Läkaren blev bister:

- Så hårt hade du inte behövt ta i, sa han.

- Ska jag ligga med någon ska det vara en kvinna, svarade jag.

På morgonen försöker Hennig chockat berätta om "den obehagliga händelsen", som gjort honom "obehagligt berörd", för en folkskollärare. Denne beter sej suspekt genom att inte alls bli så uppbragt som Henning antagit. Tvärtom svarar han att "varje människa bör vara i sin fulla rätt att söka kärlek där han vill". Sen berättar folkskolläraren att han själv står i begrepp att gifta sej med en femtiårig operasångerska, dubbelt så gammal som han själv.

Henning tycker - så klart - att det är mycket mystiskt att folkskolläraren inte fördömer läkarens invit med full kraft. Men något senare sker något som gör att Hennig förstår "varför folkskolläraren förhållit sig så neutral när jag på högfjällshotellet berättade om läkarens neddimpande i min säng": operasångerskan kommer till Hennings kontor och berättar att folkskolläraren tagit livet av sig. I kvarlåtenskapen har hon funnit kärleksbrev från en (underförstått manlig) präst:

Under granskningen av den dödes brev och handlingar påträffades ett slags fribrev från folkskolläraren. Det var från Skolöverstyrelsen. I det framhölls att man kände till hans dragning till det egna könet men att det kunde anses uteslutet att han skulle utnyttja sin ställning som lärare och förgripa sig mot någon av sina elever. Men det antyddes tydligt att man hade ögonen riktade mot honom.

Hennings allmänna attityd till homosexet verkar vara i linje med den kristna högerns: hata synden men älska syndaren (så länge han inte syndar för då måste han dödas).

Längre fram i boken försvarar Henning en "ung, prydlig man som åtalats för otuktig handling", dvs dragit sej i struten framför en annan man. Henning "fäktade intensivt just mot planerna på inspärrning" i en salvelsefull slutplädering:

- Den sämsta tänkbara av reaktioner mot en som åtalats för otuktsbrott av detta slag är att spärra in honom på ett ställe där grogrunden för homosexuell aktivitet är den bästa, hävdade jag. Det är mycket beklagligt att samhället accepterat ett så horribelt förfaringssätt.

Men rätten vägrar lyssna på Henning. Pojken sätts på Långholmen. Till jul åker Henning ut och hälsar på och får se sina värsta farhågor besannade: mycket riktigt bögar pojken mer än nånsin! Han har förhållande med inte mindre än två andra män så att dom kan vakta åt varandra. Henning - som försökt rädda en ung man från bögandet - konstaterar bittert:

Samhället hade utdömt ett genialiskt straff åt den homosexuelle. Och det räknade med att om några månader återge friheten till en från sexuell snedvridenhet botad ung man. I verkligheten fick fängelsevistelsen för denne unge man rakt motsatt verkan.

Henning Sjöström är (eller var åtminstone 1966) en mycket komplex man. Sällsamt radikal i förhållande till fångvård, sällsamt reaktionär i förhållande till homosexualitet. Och på det hela taget sällsamt dum i huvet.

På det festliga rashatets tid.

En festlig anekdot i Myggan Ericsons gamla Ernst Rolf-biografi (som jag antar ligger på dom flesta av landets nattduksbord i detta nu) innefattar en australisk showsimmerska, hennes manager, en landslagssimmare, ett vattenpoloess, en negerbetjänt samt den fryntlige revykungen och kuplettcharmören Rolf himself.

Simmerskan Anita Kellerman utvecklade med tiden ett nummer som gick ut på att hon "gjorde perfekta trampolinhopp" och "simmade linjeskönt" i en genomskinlig vattenbassäng. Vi kan alla föreställa oss att detta krävde en budget som ganska få scenföreställningar 2008 jobbar med. Ännu mer extravagant blir det när man betänker att detta bara var en i en oändlig räcka storslagna tablåer.Rolf hyrde in Kellermans nummer till sin Cirkus-revy 1927. Som ett festligt upptåg - Rolf var betydligt mer intresserad av upptåg än t.ex. sketcher eller skämt - bjöd Rolf en kväll in Arne Borg, legendarisk världsmästare i simning, och vattenpolospelaren Ville Andersson (antagligen legendarisk i vattenpolokretsar). Dessa hoppade och skuttade i bassängen till publikens ohöljda förtjusning. Det är ju alltid roligt att titta på vuxna män som badar.

Myggan skriver:

Rolf tyckte det började bli roligt och beslöt återuppliva en lustighet från forna dar. Han hoppade iklädd frack i bassängen. Publiken jublade. När han dyblöt kom upp togs han emot med en badkappa av sin negerbetjänt Bobby. Rolf tog, stark som han var, Bobby, och kastade ner honom i bassängen. Det var ett skämt som Rolf gillade högeligen, speciellt som Bobby inte kunde simma utan fick livräddas av Arne Borg.

Vad som därefter händer är att miss Kellerman, simmerskan, påhejad av sin man, vägrar att utföra sitt nummer eftersom "vattnet hade förorenats av en neger". Dan därpå tvingade mr Kellerman Rolf att byta hela vattenbeståndet i bassängen till något garanterat icke-kontaminerat.

Det intressanta är att historien röjer så många lager av rasism. Visst är paret Kellerman dom verkliga bovarna, ättlingar till gamla straffångar som skjutit aboriginer som hobby. Men i sammanhanget glömmer man gärna Rolfs oförställda glädje över att en svart man inte kan simma. Och att han tvingas visa upp sina bristande förmågor inför ett fullsatt Cirkus.

Och inte minst ställer det sej i vägen för Myggans eget upprepade bruk av begreppet "neger" och att han inte nånstans problematiserar att Rolf hade en "negerbetjänt" i ensemblen. Som en kul grej.

När Myggan i nästa stycke berättar att Rolf samma år satsade på en lilleputt-show - Singer Midgets, "22 lilleputtar som allesammans rymdes i en taxibil och som hade sin egen show med jazzband, trolleri, atletnummer, cowboytricks, parodisk boxningsmatch" - är man så avtrubbad att man inte längre reagerar.

Varje gång farfar påstår att det var bättre förr - tro honom inte. Farfar var möjligen bättre förr, men det är farfars prostatas fel. Inte tidernas.

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus

Sven Wernström var under sjuttitalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I "Kamrat Jesus" (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var "tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater", bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva - och en marxistisk samhällsanalys - tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

"Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika."

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus "kissade i kors som goda kamrater".
Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för "en gammal bock" och hojtar upproriskt "ingen stoppar folkets flodvåg" (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och "kramar om varandra" enligt en påtagligt modern sexualmoral.
Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

"Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?"

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra "andar och gudar och troll och spöken", dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. "Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma". Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren - påfallande lik en viss Ernesto Guevara - till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.
Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är "ganska sorglig":

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här - de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sej i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina "skönheter" som han kastar till "unga lejon och vargar" som Henning, så är han "restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över".

Av någon anledning bryr sej Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sej "ordentligt fulla":

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

"Calle Beck" förbjuder dom båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sej en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. Dom hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dom i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer dom båda på att det varit dålig stil att förbjuda dom att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar dom tillbaka till herrgården, där dom rotar fram dom båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar dom i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [---]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
- Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
- Vadå? Vad går det åt dig?
- Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning "låtsades oberörd" och räcker Hans-Ulrik "kavaljersmässigt" sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sej att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sej till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med "sitt dubbelpipiga hagelgevär". Flickan blir förstås "skräckslagen" och Hans-Ulrik "ängslig". Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter. "Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik".

Sen säjer Calle Beck "nu är vi kvitt" och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säja att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist - 1966 var hans stjärna ständigt stigande - varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur fanskapet tänkte. Skulle han vinna klienter på detta?

Idag är Henning Sjöström en ohyggligt gammal man med monokel. Han kan se tillbaka på ett liv som stjärnjurist, operasångare, buddhist, spjutkastare och playboy. Den omvärld han bröstat sej för i åtti år kan välja att se honom som det ena eller det andra. Jag för min del kommer för alltid att se honom som idiot.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning och homosexet".

Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Författaren (eller motsvarande) Henning Sjöström har inga som helst problem att lämna ut känsligheter. Allra gladast är han för att glatt röja människors självmordsplaner och -försök. Det börjar med den arabiska prinsessan som blir så handlöst förälskad i den unge stjärnjuristen, och i ett och samma kapitel hänger han sen ut skådespelaren Anders de Wahl med namn samt en f.d. sekreterare på Hennings firma.

Om Anders de Wahl - som för all del var död när Henning och broder Ernst skrev "Det glatta livet" 1966 - fanns det säkert mycket att säja. Alla historier om honom kretsar kring ett ego synligt från månen och ett oändligt hävdelsebehov. Han blev dramatenstjärna på den tiden när genikult låg i tiden, långt innan MBL och du-reform, och skulle antagligen få både Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt att framstå som ödmjuka dilamm.

Icke desto mindre var han Henning Sjöströms klient. Och Sjöström delger oss förtroenden. När Anders de Wahl förklarade för sitt juridiska ombud att "fem gånger har jag stått på balkongen för att hoppa", räknade han antagligen inte kallt med att det sen skulle citeras i ett gytter av knullminnen.

I samma kapitel berättar Sjöström vad som eventuellt ska uppfattas som en lustig anekdot. Han släpar hem en flicka från krogen, och när "hon höll på sig" inser Henning att "hon var en rejäl och allvarlig flicka". Alltså ger han henne ett jobb som sekreterare och en lön på 250 kronor:

Jag tyckte mig ha varit njugg med lönen. Men det visade sig snart att jag överbetalade henne. Hon skrev långsamt. Ibland dröjde det så länge mellan tangentnedslagen att jag hoppade upp av förskräckelse när det äntligen kom ett. Och varje brev måste hon skriva om två gånger. Därtill var hon svår att få stil på. Hon drev in klienterna med samma fart som vi drev hem får i Bergviken.

Stackars Henning som förbarmat sej så över en flicka fast att han inte fått ligga med henne - ett tydligt tecken på storsinthet - och detta är alltså tacken! När hon sen annonserar de Wahl ankomst med repliken "Hör du, Henning! Det sitter en snubbe i väntrummet och säjer nånting som jag inte begriper", är måttet rågat.

Henning ger henne en utskällning och det må väl vara okej. Mindre okej är att Henning sen berättar för mej och andra läsare att denna "rara flicka" förklarar att hon har trassel med fästmannen - och att hon dagen efter gör ett seriöst självmordförsök. Det tycker jag att Henning kunde hållit för sej själv. Den rara (och dessutom rejäla och allvarliga) flickan måste med all säkerhet ha känt igen sej i Hennings synnerligen nedlåtande offentliga omdömen.

Avsikten med historien är antagligen att visa Hennings handlingskraftighet. Resultatet blir snarare att han tydligt röjer sin totala brist på omdöme och empati:

Förskräckt blev jag stående i dörröppningen. På spisen låg min sekreterare. Hon hade lagt ett par tidningar på gasspisen och lutade huvudet på dem. Gaskranen var öppen.

Jag stängde gaskranen och öppnade båda köksfönstren. Sedan bar jag ut sekreteraren till kontoret och placerade henne på golvet innan jag ringde ambulansen. [---] Jag var själv ganska omtöcknad när ambulanspersonalen tog hand om min sekreterare.

På mitt skrivbord hittade jag ett brev som förklarade varför sekreteraren handlat så desperat. Hon nämnde i det att hon fått slut med sin fästman kvällen innan. Dessutom hade hon tagit mycket illa vid sig av det skäll hon fått av mig.

Händelsen inträffade på senhösten. Adam Svensson och jag beslöt oss för att klara oss året ut utan sekreterare.

Visst får man intrycket att det var mest synd om Henning? Inte nog med att han blev lite omtöcknad av gasen - dessutom blev han utan sekreterare.

Vad som hände med flickan därefter är Henning inte lika noga med att redovisa. Men vi vet i alla fall att hon var usel på sitt jobb, att hon bråkade med sin karl och att hon nästan tog sitt liv.

Tack för den informationen, Henning. Den gör mej precis lika illa till mods som tanken på att du blir avrunkad eller fingrar efter en klitoris.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning - fyllefarbrorn".

Henning Sjöströms bravader. Del 6: prinsesspillaren.

Vi har nu kommit fram till när Henning Sjöström inte bara är slipprig och självgod, utan också glatt börjar lämna ut namn och känsligheter. Har boken tidigare varit obehaglig i bemärkelsen "snälla Henning, jag vill inte tänka på din svajmast", går den nu över i obehaglig i bemärkelsen "herregud vad jag inte vill vara din klient, Henning".

Kapitel sju lämnar vi därhän - där sker inget konstigare än att Henning går på maskerad i nazistkostym och dumpar över kvällens ragg på sin kompis Sture Lindegren - för att istället kasta oss raskt över kapitel åtta.

I detta avhandlar Henning sin relation med en arabisk prinsessa som han givetvis hänger ut med fullständigt namn. På dom första fyra meningarna påpekar han två gånger att hon var den vackraste kvinna han sett. I den sjunde meningen förklarar han varför: "Hon hade en tandrad utan minsta defekt".

Denna Samsara vill av någon anledning spendera tid med Henning Sjöström. Dom tar in på Grand hotell, där hon hunsar personalen och introducerar Henning för rosa champagne. Hon dansar för Henning och blir "på en gång den mjuka och behagfulla exotiska skönheten".

Henning blir tokförälskad, Samsara blir tokförälskad. Men det finns ett aber. Samsara är så svartsjuk att hon inte låter Henning arbeta. När han flyttar från Grand och hem följer hon med för att hålla ögonen på honom. Hon blir nerstämd när han går på kontoret och tror att han ligger med andra kvinnor (vilket för all del inte är ett orimligt antagande).

Till slut kommer Henning hem till sin rika arabiska prinsessa:

Då jag kom hem låg hon i sängen. Hon hade klätt sig i den guldfärgade arabiska dräkten. Hon var förtrollande vacker där hon låg. Men när jag såg hennes ansikte var det inte vackert. Hennes ögon var öppna och stela och gula. Hon dräglade i ena mungipan.

Henning försöker prata med henne på sin flytande spanska. Han beskriver hur utom sej han var och att han inte ens lät bårbärarna röra henne när ambulansen hämtade henne. Han återkommer till hennes nerdräglade klänning. Han inser till slut det uppenbara: "Jag anade att hon bar på självmordstankar".

Till slut förstår Henning att situationen inte håller längre. Han måste ju för håken kunna arbeta! Han kan inte ha olika prinsessor skräpande i lägenheten som inte längre vill "skratta och dansa" och bära "strutsfjädrar i sina kjolar" och inte längre laga mat åt Henning ("Härskarinnan förvandlades till en tjänarinna").

Den rådige Henning ringer hennes bror och sätter henne på ett plan till Madrid redan samma dag. Så kan han äntligen ägna sej åt det viktiga i livet: sin stjärnjuristpraktik och, förstår vi snart, andra sexuella eskapader.

Efter ett år ringer Samsara från London. Hon säjer: "Kom till London. Jag vill att du kommer till London".

Henning tar sej snyggt ur situationen: "Jag har så mycket att göra".

Men nog kunde han flera år senare sakna hennes otroliga skönhet. Synd att hon skulle bli så jäkla gnällig bara att hon började drägla och ha sej. Tur att Henning kan beklaga sej och lämna ut hennes namn och olycka i en boulevardbok på eget förlag.

Och apropå ingenting - missa inte del sju: "Henning - ombudet från helvetet".

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

I femte kapitlet - vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken "Det glatta livet" - är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom dom bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var "ovanligt fri från kapitalkomplex"), börjar han berätta om "en fransyska som hette Catherine".

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att dom delat på EN LITER brännvin "befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke".

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sej Catherine upp till ovanvåningen där dom ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset -

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han benar bland minnesfragmenten får han klart för sej att gästerna hade sina ytterkläder "just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända".

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning - prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

Dom av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms "Det glatta livet" (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir dom rivaler om samma dam, "en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag".

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sej helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk: "Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man".

Är det verkligen "så" vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström - gud vare tack och lov - kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtitalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att dom är fulla som apor när dom gör det. Dom köper en flaska whisky och dricker "åtskilligt" på vägen hem till henne. Där klär hon av sej naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sej.

Det krävs "åtskilligt debatterande" innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan dom ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: "Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig".

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. Dom krockar och kolliderar och konkurrerar och "bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt".

Känsliga läsare varnas sen för följande passage - särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag "slap - slap - slap", som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säja vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknopparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dom med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sej på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt ("stjärnregnet kom redan efter tio sekunder") och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. "Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt" och "fäktade på i tjugo minuter", medan Henning satt på stolen "med slocknad blick och veke".

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Ärligt talat: jag tror inte Henning Sjöström är frisk i huvet.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning - publikpipparen.

Nytt sidoprojekt om gubbar.

Med huvet kokande och bultande av Henning Sjöströms dumheter får jag plötsligt idén att göra den definitiva listan över människor inom nöjessfären och offentligheten som en gång haft en framgångsrik idrottskarriär. Varför ska jag då göra detta? Svar: för att livet är ett kärl som måste flyttas.

Eftersom jag absolut inte vet nåt eller bryr mej om idrott är listan hittills ganska kort:

Henning Sjöström förstås (spjut)
Ted Gärdestad (tennis)
Bo "Bosse" Parnevik (häck)
Snoddas (bandy)

Sen finns det en herrans massa gränsfall. Alla halvalkade idrottsstjärnor som sadlat om till idrottskommentatorer - för vad är dom i slutändan mest kända? Är Gunde Svan mest f.d. skidåkare eller f.d. programledare/dvärgdomptör? Är Stålfarfar mest känd som cyklist eller som en konstig skäggig farbror som sjöng julvisor? Är Cacka Israelsson mest känd som sångare eller som en sjungande längdhoppare (eller som en man med ett smeknamn som betyder bajsa)? Och är dom så kända över huvud taget?Låt oss slå våra påsar ihop, kära läsare. Med er hjälp går det kanske att hosta upp typ fem namn till.