En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.
Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.
Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade ("Med dej i mina armar" med Edvin Adolphson, "Ratataa" med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder ("Fram för lilla Märta" med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.
Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram "Flicka och hyacinter" (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik - både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs dom 60% som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40% av biopubliken inte själva twisten i filmen).
Inte bara tar filmen - om än alltså mycket kyskt - upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.
Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.
Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som "Fröken Chic" och "Sjunde himlen" är söta bagateller, men visar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.
Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade ("Med dej i mina armar" med Edvin Adolphson, "Ratataa" med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder ("Fram för lilla Märta" med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.
Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram "Flicka och hyacinter" (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik - både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs dom 60% som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40% av biopubliken inte själva twisten i filmen).
Inte bara tar filmen - om än alltså mycket kyskt - upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.
Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.
Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som "Fröken Chic" och "Sjunde himlen" är söta bagateller, men visar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.
I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.
Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.
Gösta Ekman - en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio - engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.
Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte - som hos Hasseåtage - att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.
Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.
Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.
Gösta Ekman - en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio - engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.
Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte - som hos Hasseåtage - att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.
Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.
.jpg)
1 kommentar:
Lågiskt.
Skicka en kommentar