Bruchpennan.

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mej platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sej statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen "Själen är större än världen", där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att dom båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettisextusen! Och dessutom har han sett fyrtitusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: "bara Spielberg har sett mer". Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln "Gladiatorns kamp - Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend", har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4–5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling "Själ och kropp" i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men - vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 - vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? - och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten ("-Va? -Jaså", "Tvångsabort kan behövas!").

"Reflexioner inför en uppsats" (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, "10 Mån. Militär (´Black out - wipe out´)" är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga "ovan dygnsrytm".

"Kolpilla" lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Vad ska man säja? En gång var jag kontaktperson åt en utvecklingsstörd gammal man som under hela sitt liv utvecklat en specialitet att hänga kaffekoppar högst upp i toppen av träd. Som nåt slags prydnad, men främst som ett projekt. Trots att institutioner och läkare gjort sitt för att hyvla av honom det avvikande och trycka ner honom i gjutformen, envisades han med att - med hjälp av en lång pinne och röda presentsnören - hänga upp vad porslin han hittade tretti meter upp i luften. Genom femtifem år på svenska institutioner (han dog när han var sexti).

En av hans gamla vårdare beskrev honom på sjungande norrländska: "Sätt Nisse framför en plog och du får aldrig fåran rak".

Det var det finaste betyg han kunde ge. Jag antar att samma sak kan säjas om firma Jarl-Bruch.