Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.

Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna "Tjuveriaktiebolaget" eller "Lev hårt-dö ung" - men också "Sune, får jag knäppa din blazer?"

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl. Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte "detta lär kommunismen" var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får säjas vara klassiker: "Livet är en fest" och "Barn av vår tid" är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på "Rövarkungens ö" låter som bleka pjäslåtar), "Kåldolmar & kalsipper" ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största satsning, rockmusikalen "Rockormen" om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin "Japp Coco (Kleta och spill") följs av låten "Vill ta ställning" och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter "Rädda jobben" och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en man med väldigt många tänder.