Tidernas fräckaste subkulturer!

Vi inbillar oss gärna att subkulturella ungdomsgrupper med särskild kläd- och musikstil är ett nytt fenomen, men det har länge funnits häftiga, coola grupperingar man kunnat tillhöra. Grupper med überhäftig klädstil som lyssnat på übercool musik och varit sin tids überballaste katter.

Min favorit har alltid varit grilljannarna. Mest för att de kallades för grilljannar.En grilljanne var en ung man som på 1890-talet hängde på Jones grillbar, den tidens Operabaren, där han gick runt och var allmänt blaserad efter vad jag förstår.

Min viktigaste källa till all information – Myggans Nöjeslexikon – upplyser oss om att grilljannarna inte bara hade en fräck beteckning utan också såg väldigt fräcka ut:

* mörkblå kortkavaj i dillströmssäcksform
* ovanpå det en gul kavaj
* halsjärnskrage
* ljus halsduk (”stundom knuten à la örlogsgast”)
* stort skjortbröst
* bredrandiga grå säckbyxor, uppvikta nertill
* gula skinnskor
* något för kort käpp (kanske häftigast av allt)

Antagligen var det den något för korta käppen som väckte anstöt hos dåtidens stockholmare. Man kan ju inte gå runt med något för kort käpp hursomhelst! Den fyller ju – till skillnad från andra spatserkäppar – ingen funktion!

Begreppet ”grilljanne” spreds framför allt av kåsören Jörgen, som drev den humoristiska tidskriften Figaro och som kan säjas vara sin tids Andres Lokko. Jörgen var den hetlevrade moralistiske typen av kåsör och fällde bl.a. följande omdöme:

En ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina 'eröfringar' och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid.

Lite grann som gänget runt Sanna Bråding m.a.o.

Två decennier senare fick grilljannarna konkurrens av en ännu ballare gruppering: jazzgossarna.Jazzgossarna hade inte bara en fräck beteckning utan såg också väldigt fräcka ut:

Ja då kommer det en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass,
mockaskorna har han på´sse,
och hans hobby är att dansa jazz

Han är smal och smärt som vidjan,
han ler i mjugg (cool!),
han har skärp om lilla midjan (skärp har ju alltid varit ett tecken på att man är alternativ, det är därför Dan Hylander har fyra bälten på omslaget till ”... om änglar och sjakaler ...”),
i pannan lugg

Dessutom hade jazzgossarna nåt så oerhört utmanande extravagant som smårutig långrock.

Texten är som bekant skriven av satirikern Karl Gerhard (sin tids Andres Lokko) med en kärleksfull glimt i ögat och mängder av bögreferenser (”på sitt lilla bakverk frossar”, ”i små synkoper vickar hans lilla stjärt”, ”tusch på sina ögonlock”).

Men hur tuffa jazzgossarna än verkar ha varit, så var de så klart intet mot de råa figurer som släntrade in på scen tjugo år senare: swingpjattarna!Och swingpjattarna hade minst lika häftiga kläder: smala byxor, jättelånga, bredaxlade kavajer, några lockar i nacken, platta hattar och så klart det fränaste – jättelånga slipsar med hawaiimönster.

Swingpjattarna med sitt långa hår – som alltså gick ända till nacken – var oerhört provocerande för sin tid. 1942 begav sej Nynäshamns alla swingpjattar (tre stycken) till Stockholm, där en av dem kom bort från de andra och omringades av en folkmassa på fyrahundra människor. Anförda av swingpjattarnas värsta fiender, nalensnajdarna (jepp, ännu en ball subkultur!) skrek man i korus: ”Nu ska vi spöa fjällan!”

I tidskriften Se – fyrtitalets svar på Café – kunde man i en insändare läsa: ”Att släppa lös en sådan gosse! Han verkar ju hermafrodit! Vill han nu på något sätt göra sej märkvärdig, så låt hans mamma gå ut och gå med honom kopplad”

Varför hette det då swingpjattar? Jo, för att dom lyssnade på swing och var pjattar.

Det var skribenten och revymakaren Kar de Mumma (sin tids svar på Andres Lokko) som utlyste en tävling i Svenska Dagbladet om vad de här figurerna skulle kallas. Det kom en hel del förslag, där mina egna favoriter antagligen är ”mjäkmåns”, ”Ali Babagosse”, ”strögkratta” och ”kalufskis”. Kar de Mumma valde alltså swingpjatt – f.ö. det förslag han kommit på själv.

Sammantaget var dåtidens subkulturer både mer flärdfulla och mer dekadenta. Inte minst känns det som att de lyckades med vad subkulturer sen dess försökt med: att provocera societeten.

Fast det är klart att det var mycket lättare att provocera med en platt hatt, ett skärp i midjan eller en något för kort käpp när omgivningen var så mycket mer intolerant.

Idag skulle ju ingen låta sig provoceras av att kids går runt i utmanande kläder.

(Åter igen: tack till Martin Kristenson!)