lördag 29 mars 2008

Proggiga barnböcker del 9: Spikarligan.

Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att "tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem".

1971 års "Spikarligan" av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.

Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:

[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.

Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.

Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också - av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng - om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter: Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken - ännu en representant för det småborgerliga - reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:Lite by the way inser de vem som är den Stora fienden: Kapitalismen.Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:Därför ser de - fortfarande som goda revolutionärer - till att ta makten över medierna:Ja, och sen fortsätter de förstås av bara farten:Men så plötsligt! Just framme vid slottet för att spika igen det - upptäcker de att det redan är gjort! Vad nu? Ett konkurrerande kommando? Mensjeviker? Kontrarevolutionärer? Nej, som tur är har andra barn samlats runt samma snickariver:Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):Och det vore så klart inte ärkeprogg om det inte också fanns en fullkomligt malplacerad referens till Hälsingland (i likhet med nationalromantikerna på 1880-talet älskade proggarna Hälsingland, där det dels fanns skäggiga tarmgnidare och dels många gamla fäbodar där man kollektivt kunde odla makrobiotisk flumtobak):"Spikarligan" får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextitalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttitalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.

Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sej till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?

10 kommentarer:

Anonym sa...

Och vad säger Freud om författarens ganska sjukliga hang-up på spikar och hammare? Den här historien kan läsas ur många synvinklar

Huskorset sa...

Fruktansvärt roligt!

Anonym sa...

Kul skrivet! Hittade hit via Knutna nävar-tråden. Jag delar ditt intresse för proggen/70-talsvänstern, men jag kan tycka att du ironiserar lite väl mycket över den eran. Är det så jävla mycket bättre nu, eller?

Visst fan var det mycket skit som producerades av åtskilliga virrpannor på den tiden, men va fan. Kolla på barnböckerna idag. Kolla på svensk musik idag. Var är samhällskritiken? Var är de politiska ställningstagandena? Det är ju tragiskt. Det är ju helt tyst, likgiltigt, postigt och relativistiskt. Det står mig upp i halsen. På 70-talet tog man i alla fall tydlig ställning och drev en tes - måhända jävligt märkliga teser... Men man drev i alla fall nåt. Vad fan driver man idag?

Jag är glad att jag växte upp när det fortfarande fanns en gnutta samhällsengagemang kvar. Jag är glad att jag läste proggbarnböcker och lyssnade på Kåldolmar o kalsipper. Jag är glad att jag hade lärare som var VPK:are och gamla FNL-aktivister.

Anonym sa...

Det här var banne mig det roligaste jag läst på länge...:D

Anonym sa...

Vilket år kom boken? Jag vill gärna tänka mig att tokvänstern blev riktigt tokig först efter 1976. Att Sverige blev vänstervridet på 1970-talet är ju inte sant eftersom regeringen blev borgerlig för första gången på evigheter. Men var det debattinlägg som detta som fick folk att rösta borgerligt eller kom sådana sinnesslöa kulturyttringar som ett resultat av missriktad och verklighetsfrämmande kampvilja efter 1976? Jag tippar på det senare för så arg kan man ju inte vara på en riksdag som givit Palme sitt förtroende.

Anonym sa...

Hur skulle man kunna skriva om proggen och 70-talsvänstern utan att ironisera? Det verkar omöjligt.

Anonym sa...

men det är ju faktiskt synd om gossarna. det syns tydligt på bilden från när de spikar igen tv-studion att minst en av dem har röda hund och är enbart iklädd skor av modellen myggjagare.

Anonym sa...

Jag blev närmast mobbad i vänstergrupperna vid en viss nation i Uppsala, i början av 70-talet, för att jag som jur stud, var socialdemokrat och inte tillhörde den extrema vänstern. De få högerstudenterna var mer respektabla i vänstergrupperna än vi sossar. Många, inte alla, av dåtidens vänstertokar tillhör idag, som många vet, de styrande och ledande inom kapitalet och högern. Så är det.

Anonym sa...

Hej, jättekul att läsa beskrivningen av min bok! Nästan lika roligt som att skriva den! Visst har jag utvecklats en del under de snart 40 år som gått. Min världsbild är något mer nyanserad och jag tror på mer långsiktiga fredliga lösningar, men mina grundvärderingar sedan -68 har jag kvar. Mvh Lotta Silfverhielm

Kalle Lind sa...

Lotta Silfverhielm: det gör mej glad. Både att du gillade att skriva den, att du gillade referatet (trots dess omotiverade tasksparkar om ditt förmodade adliga påbrå) och att du inte ångrar nåt. På övriga kommentarer här i fältet ser du att det finns folk som är på din sida.

Vad hände sen? Varför fick Spikarligan ingen uppföljare?