söndag 24 augusti 2008

Clintn.








Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys - som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir - huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer "jag tror på Jan Björklund" eller "jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson", vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens "Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem" (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken - liksom Trudeau - satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, förhåller han sej till Clintn som Per Ahlmark till Israel eller Björn Ranelid till sej själv. ALLA beslut Clintn fattade under sina åtta år vid makten var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas "nörd" av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft nobelpristagare i vår partiledarkår - Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säjer inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av dom två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

9 kommentarer:

Leona sa...

Schysst blogg! Du har mycket att säga och det är skönt att läsa andras texter när ens egen inspiration sinar..

[http://kaaarlek.blogspot.com]

Marcus Johansson sa...

Mycket tänkvärt!

Jag tillhör de som känt mig obekväm inför både West Wing och Al Frankens bok just för att de så öppet borrade in tungspetsen i demokraternas anus (Doonesbury har jag inte läst tillräckligt mycket för att tydligt se tendenserna).

Men jag tror du har en poäng. Det finns inget som säger att man inte kan vara ypperlig satiriker och samtidigt tycka att ett visst regeringsalternativ är toppen.

Du har förändrat mig, Kalle.

Anonym sa...

Mikael Wiehe och Sven Wollter är två exempel på svenska "kulturarbetare" som tar partipolitisk ställning. I just Wollters Kommunistiska partiet( fd KPML(r)) så drösar det av göteborgska kulturpersonligheter.

Anonym sa...

Men du, din skåning, vet väl att Eva Rydberg ställde upp för KDS. När det hette KDS?

Anonym sa...

Det är nog just för att det är två stora partier som dominerar USA fullständigt som det är okej att så tydligt välja en av dem. Det blir enkelt "vi mot dom", och då är det okej att välja sida.

I Sverige är det också helt okej för kulturpersonligheter att välja sida, bara det att "vi mot dom" betyder vänster mot höger. Sedan måste du vara ganska specifik i alla möjliga frågor för att vilja verka för ett visst parti i Sverige, medan demokratiska respektive det republikanska partiet kan USA innefatta artister eller satiriker med en drös olika åsikter just eftersom partierna är så enorma och allmäna.

En annan anledning till att det finns få uttalat partipolitiska satiriker i Sverige idag är nog att det finns få uttalade satiriker i Sverige idag.

Anonym sa...

Fan, en av meningarna i förra inlägget blev lite uppfuckad.

Ville bara tillägga att det finns en rolig parodi på Doonesbury i "America The Book", The Daily Show-stabens bok från häromåret. Hittar ingen bild och seriestrippar gör sig inte bra i text, en here goes:

Ruta ett: Vita huset.
Ruta två: Vita huset.
Ruta tre: En fjäril flyger förbi Vita huset.
Sista rutan: Vita huset.

Ovanför seriestrippen, texten: "The first comic to ever win a Pulitzer, Gary Trudeau's Doonesbury was known for its sometimes excessively dry humor."

(På samma sida i samma bok finns en parodi på den republikan-inriktade seriestrippen Mallard Fillmore, vilket ledde till att seriens skapare bevisade sin grava humorlöshet och snackade om att stämma de ansvariga.)

Kalle Lind sa...

Thomas E/ Gubben Far: jag ger er Sven Wollter och Eva Rydberg. Mikael Wiehe har väldigt tydligt tagit avstånd från just partipolitik.

Anonym sa...

Henrik Schyffert torde väl räknas som satiriker? Han är socialdemokrat o kampanjade väl för dom förra året.

Finns fler svenska kändisar med öppna politiska sympatier, det är bara de att inte uttrycker dem så ofta:

Vill minnas att Oldsberg var konferencier (kanske inte så blodigt visserligen) när alliansen hade något valmöte.

Lasse Berghagen stödde fp på 1970-talet och Gert Fylking är kristdemokrat.

Galenskaparna är gråsossar? Visar sig mest i EU-frågor och sånt som handlar om att bevara något gammalt (inte alltid fel, långt ifrån).

Lars Lagerbäck är visserligen inte kändis på samma vis som de andra men enligt ett stort reportage i tidningen kupé är han gammal 68-vänster, åsikter som han vårdar än idag.

Finns säkert massor fler, inte minst vänsterpartister och kommunister.

Kalle Lind sa...

No se José: nja, jag ger dej inte riktigt rätt där. Att det finns svenska kulturpersonligheter som tar POLITISK ställning - sure. Men jag pratar om PARTIpolitisk ställning. Och till yttermera visso pratar jag om att låta denna partipolitiska övertygelse genomsyra ens konstnärsskap i allmänhet och satir i synnerhet.

Schyffert är direkt apolitisk och har inte framfört en rad under sin karriär som kan påstås ha med en politisk verklighet att göra.

Oldsberg dyker upp där någon ber honom; jag såg honom hålla i en auktion på Nordens ark förra sommaren utan att besitta nåt påtagligt intresse för antikviteter. Berghagen sjöng och dansade med ullstenarna, men Teddybjörnen Fredriksson handlar om en jävla nallebjörn och inte om valfrihet.

Galenskaparna - eller rättare sagt Claes Eriksson - går säkert att stämpla som gråsosse, men det är inget han kallar sej och han har aldrig skrivit några polisongbarbershoplåtar om Ingvar Carlssons förträfflighet.

Lagerbäck är säkert 69-vänster. Det är ju hälften av alla från hans generation, men jag har svårt att se hur det påverkar hans eventuella konstnärsskap.

Gert Fylking - liksom Eva Rydberg - har visserligen tecknat medlemskap i det kristna högerpartiet efter att dom blivit namnkunniga på andra sätt, men inte heller där kan jag se hur det har genomsyrat deras fjärtvitsar eller tokgrimaser.