Anekdoter om gamla farbröder i nöjesvärlden: del 5-AX-avd 6:19.

Hasseåtages enda riktiga fiasko var "överklassnöjet" Spader, madame - en tretimmarsrevy på anrika Oscars med stor orkester och kör som spelade Schubert, stor ensemble och massor med kopplingar mellan stämningarna i sextitalssverige och det tidiga 1800-talet (revolutionsromantik, sexuell frigjordhet, drogexperiment).

Det var naturligtvis ingen sämre revy än någon dom gjort tidigare. Men den revolutionskåta samtiden var inte riktigt beredd på att bli skärskådad av lustigkurrar, låt vara akademiker och opinionsbildare. Dessutom ville publiken då som nu att allt skulle se ut som det alltid gjort. Va? Ingen Lindeman? Dåligt! Rena natta, uruselt och smaklöst!


En av dom mest infama recensionerna skrevs av Aftonbladets Allan Fagerström (till vänster). Under rubriken "Hasse & Tage - tag ett sabbatsår!" försökte han punkt för punkt spalta upp varför revyn var dålig: "oförmåga att samordna episoderna samt på överdimensionering av poängerna".

Direkt oförskämd var han när han skrev om Fatima Ekman. Ekman var alltså av afrikansk härkomst, som liten adopterad av Karl Gerhard, sedermera gift med Gösta Ekman (vars farfar Gösta Ekman var KG:s gode vän). Hon hade några år dessförinnan gjort revyn Lådan tillsammans med Gösta och Hasseåtage. Hon var dansös. Hon hade en tämligen gedigen erfarenhet av branschen.

Fagerström ägnade henne ett stycke i recensionen:

Och därefter föreligger Fatima Ekman i autentiskt negerkrull och dansar alldeles ensam efter Schubert. Vad är det för mening med det? Hon dansar dåligt - hur skulle hon kunna göra annat? - och hon är konstnärligt uteslutande till för att AB Svenska Ord ska få nöjet att tala om Lilla Svarta Sara [namnet på numret, KL:s anm.] De utnyttjar helt enkelt henne för att hon är av en annan ras.

Hasse Alfredsons besvikelse över dom uschliga recensionerna är ingen hemlighet. Och han har själv berättat om hur han satt hemma och "tutade i mej en flaska vin" och skrev ett upprört brev till nämnde Fagerström, där han berättade vem i det här sammanhanget som hade rasrelaterade fördomar.

Därefter gick ett drygt decennium utan att Fagerström anmälde en enda Hasseåtage-relaterad produktion. Sen gav Alfredson 1981 ut romanen "Tiden är ingenting", en tragikomisk släktsaga och knappast nåt av hans mest minnesvärda alster. Plötsligt klev Fagerström åter ut på kultursidorna:

Han har helt sonika gjort jäsande skönlitteratur av de målsättningar som föresvävar de unga historiker som i dag av alla dagar menar att historien är folkets och inte deras hövdingars. Personligen är jag mindre intresserad av den historieuppfattningen än av Hans Alfredsons fenomenala genombrott som diktare.

Någon tid därefter - och betänk att tolv år förflutit - möttes Alfredson och Fagerström. Varpå Fagerström frågade: "Nu är du väl inte arg på mej längre, Hasse?"

Så mycket för en kritikers rakryggade oförsonliga kamp för Sanning och Kvalitet.