Linderholms och lavendel.

Gösta Linderholm - mannen bakom "Rulla in en boll och låt den rulla" och... antagligen nån låt till - älskar Provence. Det gör han fru Lena också. Deras kärlek till Provence är så djup att dom bl.a. satt ihop en Provence-låda (byggd i fejkat vrakgods) innehållande några litografier av Lena, några litografier av Gösta, en bok med dikter (förlåt, INTRYCK) från Provence, en CD med Gösta och några påsar lavendel. Av kärlek till Provence tar dom inte mer än sextonhundra för rubbet.

Av samma anledning tar dom inte mer än 1200 (Euro, dock) för att låta nån vistas på deras chateau en vecka och lära sej använda den lila cirkeln i akvarellådan.

Frankofilin är en fascinerande religion/ sexuell avart. En fransktalande väninna gjorde mej en gång uppmärksam på ett intressant översättningsfenomen: åtskilliga franska filmer får på svenska ett ortsnamn i titeln, trots att det inte finns i originalet.

Yves Roberts bägge Marcel Pagnol-filmatiseringar "La gloire de mon père" (ung. "Min faders ära") och "Le chateau de ma mère" (ung. "Min moders slott") heter således "Nyckeln till Provence" del 1 och 2 på svenska.

Lika logiskt heter Gérard Depardieus "Un tont entre deux rives" (ung. "En bro mellan två sidor") "Bron över Seine" och Yves Angelos "Voleur de vie" (ung. "Livstjuven") givetvis "Kvinnorna från Bretagne".

Och Jean Beckers "Les ensants du marais" (ung. "Träskbarnen") har den nästan ordagranna svenska titeln "Sommar vid Loire".

Och Jeunets "Le fabeleux destin d´Amelie Poulain" (ung. "Sagan om Amelie Poulain") heter enligt samma ofelbara konsekvens "Amelie från Montmartre". Och då vet vi som har sett den att den berömda parisgatan spelar en ganska underordnad roll i historien.

Vi vet hur dom ser ut. Medelålders kvinnor i dräkt och page som röstar liberalt och har varit engagerade i Amnesty och älskar mörk choklad och bär på en hemlighet dom bara yppar när dom har rödvinsutslag på halsen: att en dag ställa ut sina Provence-impressioner på ett litet galleri och ha en vernissage med snittar och cider.

Samtliga jobbar på svenska gymnasieskolor, utom den lilla klick som jobbar på svenska högstadieskolor.

Somliga av dom hävdar att dom har teven i garderoben, dom andra nöjer sig med att påstå att de aldrig tittar på den. Däremot älskar dom film. Fransk film. Som jag antar att dom ser på i viewmasters.

Det kanske låter föraktfullt, men det är inte hela sanningen. Jag har träffat åtskilliga och haft intressanta samtal om världslitteraturen och grekisk arkitektur (skillnaden mellan joniska och doriska kapitäl kan ta några lektioner att gå igenom), men så fort man nämnt ett kulturfenomen tillkommet efter 1960 – undantaget The Beatles och några romaner av Göran Tunström – har dom förvandlats till frågetecken. I bästa fall. I värsta fall har dom rynkat på näsan och fnyst.
En av mina svensklärare på gymnasiet gjorde en stor sak av att inte veta vem Loket Olsson var. Hon la så mycket energi på att hävda sin okunskap att hon hade tjänat åtskilligt med tid och kraft på att kolla upp saken i närmsta kvällstidning och därmed bli lika allmänbildad som sina elever.

Själv vet jag betydligt mer om Tre Knas och Turid och Harpo Marx än jag vet om Marie Picasso. Men jag har i alla fall noterat den sistnämndas existens. Och det är nog där jag känner att min irriation mot högkulturella i allmänhet och frankofiler i synnerhet kommer in: dom äääälskar och hööögaktar och väääärnar om det Goda, det Vackra, det Franska att dom inte ser nån anledning att bry sej om det Inte Fullt Lika Goda och Vackra och Franska. Dom har hittat hem och kan inte leva sej in i tanken på att det finns några andra hem att utforska.

Det är fördelen med att gilla så mycket skräp. Det finns så himla mycket mer av varan i fråga att man aldrig behöver känna sej mätt och nöjd.