torsdag 7 maj 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 6.

Henning Sjöström ger ordet "renässansmänniska" helt nya - och lite smutsiga - dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av "Blowin´ in the wind" är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet "- i byn". De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.


Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hadeför att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: "Blev det inte bra?" Och så drog han till med sopen en gång till - rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

- Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

- Ett seltyg.

- Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: "Har ni inget prevete". Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

- Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström, "Pigorna i byn" 1976).

4 kommentarer:

Urban sa...

Nämenvanu? Den där sista var ju nästan rolig på riktigt. Alltså inte bara rolig i egenskap av att en stjärnjurist nyttjat sina hjärnceller för att formulera den på bästa möjliga sätt (?) utan för att den faktiskt skulle kunna fungera berättad som en ganska rolig historia, berättad av en god historieberättare med rätt dialekt.

Skämtet bygger väl på stilbrytning mellan domarens strama fråga och Utterns låga verklighet. Det är egentligen ett väldigt mörkt skämt (eller rått, som det kallas om ingen annan än man själv identifierar sig) där Uttern tvingas exponera sin fattigdom - när han dessutom står åtalad för ett sådant fjantbrott som stöld av ett seltyg.

Jag antar att det är den form av humor som egentligen bottnar i rädsla, vilket det lär finnas forskning om: är man rädd för att göra bort sig skrattar man åt folk som gör bort sig. Är man rädd för att tvingas avslöja sin fattigdom med byxorna nere skrattar man åt folk som folk som får sin fattigdom avslöjad med byxorna nere. Och ja, jag är inte vidare välbärgad.


U.J.

Ingen sa...

http://pa-banken.blogspot.com/

Hej där!

Ta en titt på min webbserie om en it-konsults vardag på kontoret när han sitter på bänken. Jag tror du kan tycka den är rolig.

mvh Bänkad

Anonym sa...

Det är lite Aschberg över denne man, eller tvärtom eller hur fasken man nu ska säga. Bajshumor, superier osv men samtidigt någon slags intelligens i botten

Torgny sa...

Renässansmänniska och Henning Sjöström nämnd i samma mening? Måste nog uppmana vår man med skägg att uppsöka närmaste ordbok. Jag har svårt att se likheter mellan Henning och mångkunniga herrar som Leonardo från Vinci.

För övrigt har jag ett eget minne av Henning från för ett par år sedan i Dalhalla. Strax innan föreställningen börjar, dvs. strax innan Jan "Kenneth" Eliasson äntrar scenen i en skrynklig linnekostym för att tala om Engelsbergsseminariets avgörande insatser för världsfreden och långt efter att alla andra har intagit sina platser, träder Henning med sällskap nedför trappan till sina platser. Innan han sätter sig ned, sträcker han på sig, ser sig majestätiskt runt omkring den församlade menigheten med ett leende, medan han med sin vänstra hand smeker sin långa vita sidenhalsduk. Därefter sätter han sig ned i den trygga förvissningen om att ingen har kunnat missa att Henning är här.