Megakillen heter en ny figur som lanserats i några enklare kapitelböcker för lågstadiebarn. På samma sätt som Lasse-Majas detektivbyrå plockar upp intresset för mysterium som finns i den åldern, försöker Megakillens skapare spela på fäblessen för superhjältar.
Lasse-Maja handlar om två ungar i den lilla staden Valleby som löser mysterium. Megakillen handlar om två ungar - syskonen Melker och Molly - i den lilla staden Småtorp som löser mysterium i maskeraddräkt.
Jag har inga invändningar mot det uppenbara cash in-tänkandet. Jag sitter själv och skriver på en superhjälteinspirerad mysteriebok för halvstora barn - Skurken med superstyrkan - så jag har knappast ryggen fri att kritisera för exploatering.
Däremot är jag lite fascinerad av hur gänget bakom Megakillen kunnat gå helt oberörda igenom de senaste decenniernas genusdebatt. Som att vanka torrskodda genom ett monsunhärjat vattenfall.
Megakillen är - som den klipske luskar ut av smeknamnet - en pojke. När fara närmar sej klär Melker om i långkalsingar och huva och svingar sej runt i stan och löser brott. Hans syster Molly hänger på. Tillsammans med korpen Zeppelin, som är ungefär lika umbärlig.
Visst, systern kläcker lite finurliga idéer, men Megakillen är aktören med alter egot och styrkan. Systern stöttar och hjälper till. Själv har hon inget som helst intresse av att dra på sej kalasbyxor och avslöja bovar.
För mej är det nästan som att låta huvudpersonen ha en negerbetjänt. 
Min son älskar superhjältar. Hans kärlek hade hos en vuxen diagnosisterats som psykotisk. Han har namngett vår lilla familj efter Fantastiska Fyran (jag är Mr Fantastic och spädbarnet är lite otippat Thing) och kan rabbla fler X-men än jag gamla Casino-skådisar.
När han leker superhjälte har han inga problem med att anta rollen som Wolverine (en järvman med adamantiumklor), Superman (en flygande osårbar rymdvarelse), Spiderman (en man med en spindels proportionella styrka och smidighet), Cyclops (en mutant med dödande lasersyn), Hulk (ett grönt megamonster), Nightcrawler (en mutant som kan teleportera sej), Human Torch (en man som kan börja brinna när han känner för det), Toad (en man som är en groda), Flash (the fastest man alive) eller Jägaren från Mars (en rymdfigur med förmågan att förvandla sej).
Däremot är det fullkomligt otänkbart för honom att vara Wonderwoman. Hon är ju flicka.
Trots detta hans bedrövliga genusperspektiv blev han väldigt förundrad när han presenterades för Megakillen: vad gör Molly? Vad klär hon om till? Är inte hon med och fångar skurken?
Svaret är ... nä. Författaren jobbar enligt 1890 års devis "bakom varje framgångsrik man står en hårt arbetande kvinna som inget hellre vill än att utplåna sej". Det känns lätt dammigt, men som sagt: mest konstigt.
För inte särskilt många år sen åkte jag tåg. Vagnen var fullproppad och mitt i barnskrik och irritationen över att jag varit för snål för att flyga den här gången också, känns doften av cigarett. En man i femtiårsåldern sitter mitt i tågvagnen, glatt rökande. En annan man ber honom släcka cigaretten. Rökaren blir väldigt förvånad, absolut inte otrevlig utan enbart konfunderad: varför skulle han släcka sitt goda rökverk som han just börjat njuta av? Den andre mannen förklarar att det är rökning förbjuden på tåget. Rökaren blir oerhört förvånad. Han hade lika gärna kunnat få beskedet att han just blivit flygkunnig. "Menar du det? Var står det nånstans? Får man verkligen inte röka här? Nähä, då ber jag tusen gånger om ursäkt!"
I samma tidskapsel som gubben som missat den hätska debatten om rökförbud och rökfrihet, har Megakillens författare stått och bläddrat i gamla DC-tidningar medan jämställdhetsdiskussionen svischat förbi. Det är ganska fascinerande.
onsdag 13 maj 2009
Megakillen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
27 kommentarer:
Känner din son till Wonder Woman? Jag har bara läst om henne i gamla nummer av Gigant från 70-talet, där hon kallades Mirakelkvinnan. Nåväl, resonemanget kan ju tillämpas på andra kvinnliga superhjältar.
F.ö. ska du kanske vara glad att han inte leker Wonder Woman, eftersom det innebär att bli bunden en gång i varje äventyr (slå upp det!).
Mårten: visst gör han. DC har under det sista decenniet satsat på en modern uppdaterad version av Justice League (gamla Lagens väktare) med Superman, Batman, Flash, Jägaren från Mars, Gröna Lyktan, Falkflickan (Hawkgirl) och Mirakelkvinnan. Finns som film och merchandise.
Som vuxen undrar man mest över Supermans behov av en liga. Han klarar ju allt själv.
Men... Kallas de sådär nuförtiden? Vad var det för fel på Stålmannen, Spindelmannen, Järven, Flamman, osv?
Wolverine är förvisso ett av de vackraste och coolaste rovdjursnamnen som finns, men ändå.
/Kapten Stofil
Hur många småtjejer känner du som vill leka superhjälte?
(Flickor med två mammor av vilka den ena obstinat dubbeltecknat en vokal undantagna)
Daniel: problemet med de svenska översättningarna var väl främst att de var inkonsekventa. Human Torch heter Facklan ibland och Flamman ibland, Invisible Woman heter Den osynliga eller Osynliga flickan och somliga figurer är svåra att översätta (Gröna trollet ÄR inget coolt skurknamn!) och gör att det blir svårt att veta vad de heter på originalspråk och därför svårare att googla fram kunskap.
Jag är rent allmänt en förespråkare för att figurer ska behålla sina originalnamn. Jag tycker det är att ta sej för stora friheter när man döper om figurer. Till slut döper man om städer, hävdar att Metropolis ligger i Sverige, kallar baseball för brännboll och gör bara serien svårbegripligare än om man varsamt hade förklarat syftningarna.
Ingen vet vad en läderlapp är utom gamla människor och de tror att det är en operett. Låt namnet vara Batman. Min son vet därigenom vad fladdermus heter på engelska. Det visste inte jag när jag var fem.
Dr No: några stycken, men de är ju då inspirerade av pojkarna. Och det lär ju inte bli fler så länge författare passiviserar flickrollerna ytterligare. Däri ligger ju problematiken.
Det är klart inte viktigt i sej att flickor leker superhjältar. På samma vis som man inte vill tvinga pojkar att leka disk och tvätt. Det handlar ju om att ge bägge könen alla möjligheterna. Inte antingen eller utan både och.
Det här är en diskussion som jag har tagit del av månatligen, mer eller mindre frivilligt, de sista femton åren. Därför förvånar det, närmast chockar, mej att en författare som jag gissar är i ungefär min ålder helt har ignorerat den.
Det där med ligan har irriterat mig också ibland. Jag minns någon serie där Stålmannen och blixten ska göra samma sak och stålmannen gör det lika bra. Det gör ju blixten helt onödig.
I längden innebär det å andra sidan att alla andra superhjälteserier blir bättre än Stålmannen.
De svenska utgivarna av Marvelserier bestämde sig vid något tillfäller för att ändra alla namn till de engelska originalnamnen, i stor utsträckning för att många av de svenska namnen var rätt fåniga. Spindelmannen fick dock ha kvar sitt namn rätt länge, men vad jag har förstått heter han inte heller så längre.
Nu när Läderlappen heter Batman så kanske morgondagens ungdom kommer att veta att Läderlappen är en operett. Eller kanske inte...
Absolut. Vad jag menade var väl snarare att det inte är konstigt om man väljer att ignorera hela debatten, om man nu ändå bara är ute efter att göra pengar. (Du konstaterar ju själv att det är ett oblygt kommersiellt projekt.) Oavsett vad man tycker själv är det ju nämligen så att det går viss konservatism i unga föräldrar av idag; därför säljer könsrollsförstärkande böcker troligen betydligt bättre än sådana där man på postmodernt manér problematiserar kring dessa.
(Jämför den inte helt okända "sexologen" Katarina Janouchs böcker om Ingrid, där dennas äventyr går ut på att städa, äta tårta och vara fin i prinsesskläder. Och hon har ändå läst både konst och litteratur, så att hon "vet bättre", om jag får lägga ord i mun på dig för en stund, kan man förutsätta. Men uppenbarligen har hon även öga för det säljande.)
Dr No: jag förstår vad du menar, men jag tror ärligt talat inte att någon uttryckligen ropar efter böcker där pojken är hjälten och flickan hans assistent (somliga ropar säkert efter böcker där pojken är hjälte och flickan fångad, men det är inte samma sak).
Katarina Janouch är, efter vad jag förstår, nåt slags livmoderfeminist i Anna Wahlgren-traditionen, såna där som vill framhålla den kvinnliga styrkan och uppvärdera sånt som kvinnan påstås vara gjord för: föda barn och städa. Hon vet nog m.a.o. vad hon gör när hon skriver.
Men Megakillen-gänget är bara så fascinerande omedvetna. Det känns som om de inte alls reflekterat över att man kanske hade kunnat sätta en huva på tjejen också så hade vissa föräldrar inte blivit sura men heller ingen annan blivit sur.
Jag tycker det är konstigt.
(F.ö. kan jag glädjande nog säja att du har fel gällande försäljningssiffror - Pija Lindenbaums queerteoretiska bilderböcker om Barbielekande Lill-Zlatan och om homosexuelle morbror Kenta säljer betydligt bättre än Megakillen.)
Nä, alltså det är Kenta som leker med barbisarna, och Lill-Zlatan (som egentligen heter Ella) som har en gay-morbror vid namn Tommy. Har läst Lill-Zlatan och morbror Raring varenda kväll de senaste månaderna (och gillar den fortfarande!). Rekommenderas till alla!
Totte: korrekt. Rörde ihop det hela. Måste sluta dricka sprit till onsdagslunchen.
Superhjältar görs av överåriga pojkar för pojkar i varierad ålder, vad är problemet?
Det är ungefär lika stort problem som att den fiktiva 60-talsduon Harriet & Tanja stod i skuggan av det mer framgångsrika humorkollektivet Hasse & Tage. Hela den här bloggen domineras av gubbar, trots att det finns gott om fascinerande kvinnor!
F!på dej Kalle! Ett feministisk F! på dej. ;-)
Du får acceptera att pojkar och flickor har olika intressen. Visst finns det tuffa kvinnliga hjältinnor om de trotts allt skulle dela pojkarnas barnsliga fascination, men flickorna verkar föredra att leka med Bratzz, Barbie framför stencoola Buffy the Vampireslayer..eller varför inte leka Ripley och skjuta Aliens. Att sedan unga kvinnor låter sig fascineras av dessa kvinnliga hjältar är en annan sak.
/ Stofilus
Stofilus: jag accepterar att pojkar och flickor har olika intressen. Eller rättare sagt, det gör jag inte alls det eftersom man också kan säja "pojkar och flickor uppfostras till att ha olika intressen" eller "vita och svarta har olika intressen" och då blir ditt påstående ointressant.
Men om du läser det hela från början så var det inte riktigt det, huruvida jag personligen tycker det ena eller det andra, som det handlade om.
Min poäng var inte att verkligheten ser ut på det ena eller andra sättet, utan att vi uppenbarligen kan leva i väldigt skilda världar i samma land.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att skriva en barnbok med en aktiv pojke och hans assisterande syster. Jag hade inte heller kunnat skriva en bok om en aktiv vit man och hans assisterande svarta betjänt. Eller en barnbok om två glada kedjerökare.
Sen spelar det faktiskt ingen roll om det råkar finnas svarta betjänter eller glada kedjerökare. Det finns också pedofili. Frågan är om det passar i en barnbok.
Vi skapar ju själva vår verklighet - med vissa praktiska begränsningar. När jag växte upp under de svindlande avlägsna åttio- och nittiotalen hette det till exempel att flickor var mindre begåvade i matematik än pojkar. För ett par år sedan kom man på att det nog inte stämde och nu har flickor i snitt bättre betyg i matte än pojkar.
Att säga att "pojkar är pojkar" eller "flickor är flickor" är inte vidare konstruktivt. Dessutom är det inte vidare sant. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor (jag inskränker mig nu till frågan om läsning) är att flickor är både pojkar och flickor. Tjejer läser mångidentifikatoriskt. Medan etiketten "flickbok" är ett utmärkt sätt att skydda en bok från manliga läsare har tjejer läst pojkböcker vid sidan av så länge som det funnits sådana. Givetvis inte alla flickor och alla pojkböcker men man räknar med en hyfsat stor andel. (Man kan mycket väl tänka sig att flickor samlat på Fröken Sprakfåle därför att de haft en bror som redan har en Biggles-samling.)
Tyvärr är det ett av marknaden underskattat fenomen och eftersom det är viktigt att bekräfta läsande pojkars manlighet har det inte haft vidare stor inverkan på det konstnärliga.
Wonderwoman är skapad av en manlig serieskapare men med syfte att skapa ett kvinnligt komplement till superhjältegänget/förebild för tjejer. Må vara att donnan nu är så silikon-stinn att hon nog mest har manliga läsare i lägre tonåren.
Det svenska exemplet Dotty Virvelvind vet jag tyvärr inte mycket om men den som känner för att gräva upp det gamla numret av Bild&Bubbla blir nog inte besviken.
Själv tycker jag att det är synd att Spidde heter Spiderman numera, framförallt eftersom argumentet mest går ut på att "det är tuffare på engelska", och att man slipper göra en egen layout till förstasidan. (Inte en chans att vi skulle haft kvar originalnamnen och de varit på franska - fast franska superhjältar är nog svårt att tänka sig.) Men jag minns en insändarskribent som klagade på att den kvinnliga Marvelhjälten Wasp fått det svenska namnet "Getinga" (alternativt "Get-Inga", minns inte vilket.) och då är nog ändå engelska namnformer att föredra.
U.J.
Visst är vi alla människor, däremot tror JAG att könsskillnaderna på något plan påverkar barns intressen.
Låt vara att det bara är en fånig testosteron-rest från stenålderns liv med kamp & jakt, men fascinationen för våld (vapen, kamp osv) finns beklagligt nog naturligt hos alla pojkar/man. Låt vara i varierande grad, men den finns likväl där oavsett om du uppfostrar dina barn med Rune Andreasson eller Stan Lee.
Se bara på Lukas Modyssons proggfilm Tillsammans. Trots att barnen där uppfostrat i en mjuk proggigt jämställd miljö så leker ändå pojkarna våldsamma krigslekar när inte de vuxna ser på.
Fast jag förstår din huvudpoäng med den otidsenliga idén med en passiv kvinnlig karaktär jämte en aktiv manlig i en barnbok. Fast spelar det egentligen någon roll vilka värderingar barnlitteraturen ger? Vi 70-talister växte som bekant upp med en stor del vänsterinfluerad barnkultur, märkligt nog blev samma generation som vuxna (om de ens blev de?)inte alls "revolutionens arvtagare" utan prylgalna konsumenter, slackers osv. /Stofilus
En barnbok om två glada kedjerökande halvalkoholister - säg Bukowski möter Lindenbaum - vore ju att verkligen utmana det innevarande samhällets stereotypa roller. Det hade varit ett skönt socialt ställningstagande. Och dessutom kul. Men som du säger, ingen med tillräckligt grepp om vad som är passande för att kunna bli publicerad skulle någonsin skriva en sådan bok. Och antagligen skulle jag vara ensam i målgruppen. (Trots att jag slutat röka sedan jag fick barn - även bondskurkar måste göra uppoffringar.)
Visstja, det där med att Wonderwoman blir bunden hela tiden...
Har hon inte det som svaghet på något sätt? Den (man) som lyckas binda hennes händer har någon sorts makt över henne.
Jag betvivlar inte ett ögonblick att det utnyttjats på löjliga och tvivelaktiga sätt av många teckare.
Men om vi läser det på det där lajt-freudianska sättet blir det faktiskt rätt okej. I synnerhet om vi jämför med andra "kvinnliga superkrafter".
Invisible girl har superkraften att göra sig omärklig och upprätta osynliga men ogenomträngliga gränser. (En riktig hemmafru-kraft men så är Fantastic Four en allegorisk problemfamilj också.)
Nyss nämnda Wasp har superkraften att göra sig riktigt liten och irriterande och så har hon ett "sting" som kanske närmast motsvarar en supersarkasm. (Vilket inte hindrar att hon vid ett tillfälle fixade hela X-men.)
WonderWoman däremot har en hel radda tuffa krafter - hon är stark, hon kan segla på vinddrag, hon har smycken som parerar automateld och erkänner ingen manlig överhet. Hennes enda svaghet är att om/när hon låter binda sig (dvs fastnar i en underordnad situation) så är hon maktlös. En utmärkt förebild för uppväxande självständiga yrkeskvinnor om man frågar mig.
----------
Det är tvivelaktigt att ta fiktionsverk som bevis för hur killar/tjejer är, men eftersom båda sidor regelbundet gör det så må det väl vara hänt.
Jag vet iochförsig inte om det är ett tecken på naturlig manlig våldsamhet att barnen leker att de blir torterade av Pinochets hejdukar. (Det där är definitivt politiskt färgat.) Och jag tycker nog inte att det är så konstigt att en kille som fått namn av en offensiv i Vietnam är intresserad av krig...
(Och så kan man ju alltid komma dragande med förbjuden frukt och yada yada.)
Fast det lär ha funnits en del förtvivlade föräldrar som misslyckades med att uppfostra sina barn i alternativ riktning på sjuttiotalet.
Enligt Sverre Sjölander kan det finnas en biologisk-etnologisk förklaring till "tjejkast" respektive "killkast". Jag har en viss respekt för en sådan åsikt när den kommer från en professor i etnologi. Men att därifrån säga att det till exempel är naturligt att killar är mer intresserade av motorer än tjejer tycker jag mest är larvigt.
Kan inte en del av problemet vara att vi envisas med att se barnen i egenskap av kön och inte som enskilda barn. (Men paradoxalt: för att lyckas undgå det måste man nog tänka strukturfeministiskt.) Det är väl inte så konstigt att barn A tycker om krigsleksaker och B tycker om gulliga djur och att C gillar vackra saker. Folk är olika och måste få bejaka olika intressen olika mycket. Men om någon av A B eller C går emot vad som förväntas av dem som könsrepresentanter kommer folk att bli oroliga och barnen kommer att utsättas för massor av reklam för traditionella verksamheter.
Någon bokaktuell barnuppfostrare har hävdat att det handlar om att ge sitt barn tusen möjligheter istället för två.
U.J.
Urban- Visst en långfilm är kanske ett dåligt exempel, låt oss tag något annat men inleda med ett citat från en film..=)
"Alla gillar när det smäller, oavsett vad saker gäller" - Ur Galenskaparnas film Leif. Fast stämmer verkligen citatet?!
De flesta av oss har säkert lekt med smällare som liten, det är en farlig syssla som inte uppmanas av vare sig barnlitteratur eller lagen. Ändå är detta något som pojkar alltid gjort sedan smällare funnits, jag skriver pojkar här för jag kan inte komma på något fiktivt eller verkligt exempel där flickor spränger flygplansmodeller, kastar in "Ryssar" i myrstackar..eller råkar ut för tragiska olyckor med hemmabyggda smällare.
Självklart är det fel att säga att pojkar mer naturligt är intresserade av motorer än flickor.
Däremot finns en beklaglig sanning i detta när det gäller våld ( i en bredare definition).
/Stofilus
Urban- Visst en långfilm är kanske ett dåligt exempel, låt oss tag något annat men inleda med ett citat från en film..=)
"Alla gillar när det smäller, oavsett vad saker gäller" - Ur Galenskaparnas film Leif. Fast stämmer verkligen citatet?!
De flesta av oss har säkert lekt med smällare som liten, det är en farlig syssla som inte uppmanas av vare sig barnlitteratur eller lagen. Ändå är detta något som pojkar alltid gjort sedan smällare funnits, jag skriver pojkar här för jag kan inte komma på något fiktivt eller verkligt exempel där flickor spränger flygplansmodeller, kastar in "Ryssar" i myrstackar..eller råkar ut för tragiska olyckor med hemmabyggda smällare.
Självklart är det fel att säga att pojkar mer naturligt är intresserade av motorer än flickor.
Däremot finns en beklaglig sanning i detta när det gäller våld ( i en bredare definition).
/Stofilus
Jag kan inte minnas att jag upplevde smällare som någon killgrej. Det kan för den delen bero på att jag hade få tjejkompisar. Min fästmö har hursomhelst skjutit en del i sina dagar, mest småsaker men ungefär lika mycket som sina bröder tror jag.
Att sitta instängd i ett litet källarrum och bygga en egen bomb utan att ägna en tanke på hur mycket plats trycket har att expandera är ett exempel på ett (i regel pga gruppbeteende) förstärkt könsstereotypt beteende. Evolutionen straffar det hårt.
På samma sätt fanns superhjältarna med i leken med tjejer. Eller, superhjältarna fanns åtminstone i deras referenssystem. Jag hoppas att jag hade gillat ifall någon av dem tagit på sig stjärndiadem och hemmagjorda skottsäkra armband och ropat "Vid Heras bröst!" hela tiden men det hände aldrig. (Wonderwoman var okänd för mig och klicken omkring mig då.)
Men visst. Du har troligen en poäng. Om jag minns rätt är den enda vetenskapligt fastslagna beteendeskillnaden mellan män och kvinnor skillnaden i aggressivitet. (Även här antar jag dock att det är fråga om statistik: Det finns alltså enstaka honor som är mer aggressiva än enstaka hannar.) Sverres resonemang om killkast bygger på något liknande: Han berättar att unga aphannar drar ut i små vandalgäng på ett mycket människopojksliknande sätt och får mycket mer kastträning.
(Nu kommer det å andra sidan då och då rapporter om att unga kvinnor blir allt våldsammare. Vi får se vad som är sant om 10-20 år. Tyvärr verkar ganska mycket här i världen gå åt fel håll. Det ligger i marknadens intressen att kvinnor tar efter den aggressiva manliga sexualiteten och att män lär sig att bli mån om och prioritera sitt yttre. Jag skulle hemskt gärna sett att det var tvärtom.)
Själv tar jag del av de rön jag kommer i kontakt med. Jag är konstruktivistiskt skolad och även om jag tycker att forskningen ska vara öppen för alla förklaringsmodeller förblir jag konstruktivist av pragmatiska skäl. Det känns helt enkelt som den mest framkomliga vägen. Det viktiga för mig som privatperson är nämligen inte huruvida fler pojkar än flickor leker med smällare. Det viktiga är att jag inte gör någon skillnad på mina framtida döttrars och söners smällaranvändning.
Man ska inte förneka att det är riskabelt att blanda in tankar på "biologisk programmmering". När man väl dragit korken ur en uppochnedvänd flaska kan det vara svårt att sätta tillbaka den igen. Fältet blir så lätt fritt för neurologer som hävdar att kvinnor inte blir chefer pga de hormoner de utsätts för på fosterstadiet. Och om män nu är mer aggressiva: Vad är motsatsen till aggression - jo vårdande! Det är alldeles naturligt att kvinnan stannar hemma och snyter barnen medan maken är ute och jagar bröd för dagen.
U.J.
Underhållande, välskriven blogg. Finns för få sådana.
Urban: Killen som hittade på Wonder Woman hade vissa sexuella preferenser som, i nedtonad form, smög sig in i serien. Därav detta eviga bindande av folk. Enligt vad jag läst tyckte han bondage var en hälsosam och allmännyttig syssla, varför han inkluderade det.
Lukas: Tack för informationen. Fascinerande och värt att läsa mer om. Men min "analys" står fast.
U.J.
Mannen bakom Wonder Woman är också anfader till de psykometriska test som man får göra på diverse arbetsplatser som visar vilken "personlighetstyp" och vilka arbetsuppgifter man skall jobba med. Detta i rakt nedstigande led från de gamla grekernas personlighetstyperna som byggde på om man hade en övervikt av galla, blod osv. i kroppen.
Han genomförde också nån sorts scenshower där han genomförde intelligenstester på blondiner/brunetter för att se vilka som var smartast.
さあ、今夏も新たな出会いを経験してみませんか？当サイトは円助交際の逆、つまり女性が男性を円助する『逆円助交際』を提供します。逆円交際を未経験の方でも気軽に遊べる大人のマッチングシステムです。年齢上限・容姿・経験一切問いません。男性の方は無料で登録して頂けます。貴方も新たな出会いを経験してみませんか
みんなの精神年齢を測定できる、メンタル年齢チェッカーで秘められた年齢がズバリわかっちゃう！かわいいあの子も実は精神年齢オバサンということも…合コンや話のネタに一度チャレンジしてみよう
Skicka en kommentar