Ugh ugh store landshövding.

Måns Månssons Anders Björck-dokumentär gick på SVT igår och jag satt och småskrockade mej igenom de evinnerliga tagningarna.

Det kräver en viss sorts psyke att - som Månsson - först stå och filma när den entonige h:r landshövdingen i tio minuter synkar sin almanacka med sina entoniga medarbetares, och sen sitta och klippa sekvensen. Nu har Månsson visserligen valt att inte klippa en enda gång inne i scenen, men han har med all säkerhet ändå tvingats rulla samma bilder fram och tillbaka i klipprummet till förbannelse.

Det krävs så klart också en viss sorts psyke att titta på de där tio minuterna i teve utan att få panik och börja slå sej med handflatorna och rulla konstigt med ögonen. Det som visas är verkligen gränslöst tråkigt.

Det bekräftar en tes som vi formulerade när vi gjorde Hej domstol!: tråkigt är roligt. Det var inget credo vi gick ut med offentligt - det vore att spela våra fiender i händerna mer än de förtjänade - men faktum kvarstår. Styrelsestämmor, långa middagstal, revisorer, kontor som säljer papper - roligare företeelser finns inte. På håll. Så länge man kan byta kanal.

Månssons film visar en tristess som är beyond tristessen. Inget - INGET - i Anders Björcks liv och tillvaro gör mej ett uns avundsjuk. Visst, han får träffa japanska kejsare, men är ändå mest upphängd på att gräsmattan är välklippt - "japaner är ju noga med sånt där".

I övrigt får han hänga med olika Linnéfirande länsantikvarier i sjuttonhundratalsperuk och gå och låtsasså på en åker.

Även sjuttonhundratalsperuken framstår som allt annat än glamourös.

Björck själv påstår i intervjuer att filmen bara visar 2-3 procent av hans varierade arbete under en 80-90-timmarsvecka. Jag är helt övertygad om att resterande 97% är lika mördande trista, lika fulla av finlandssvenska biskopar med taskig uppmickning, Björn Erikssons galoschhaka och copywriters som försöker blåsa liv i varumärket Enköping.

Bitvis får jag panik när jag tittar och det som inte skulle kunna hända händer: jag känner medlidande med Anders Björck! Var det detta han drömde om när han ung och pompös och självtillräcklig såg till att hamna på valbar plats på riksdagslistorna? Att se på när en prins med en flottig pälsmössa som visar sej vara en frisyr planterar en ek? Att välja ut den bästa bandyramsan ("finalen i Uppsala är en väldig fest / bandy när den är som allra bäst")?

Jag vet inte mer om landshövdingsjobbet nu än innan dokumentären, och det är så klart inte Månssons ambition att lära ut. Kunnigare statsvetare än jag hävdar att visst sjutton måste vi ha landsting och länsstyrelser för hur skulle det annars se ut och jag har ärligt talat ingen aning. Utan länsstyrelser finge vi kanske varken frisk luft eller potatischips. Utan länsstyrelser hade kanske Ragnarök redan varit förbi.

Så jag är tacksam att Björck tagit på sej uppgiften. Han får gå där, i den där särskilda upplandsvinden som alltid får en stor hårtest att stå rakt ut från hans huvud när han vistas utomhus, och fundera på almanackor och kungabesök och Linnéperuker och göra allt det där som jag så innerligt gärna vill slippa.

Och så kan jag ägna mej åt det jag gillar: att titta på teve och kommentera vad andra gör.