måndag 12 oktober 2009

Lundells nittital.

Tidskriften Galago - denna mitt tonåriga småstadsjags ynka tåt till Den Stora Världen, ett spretigt tecknat universum av popkultur, godmodig anarkism, Bistro Boheme-posörer och syrafärgade minnen av almstriden - bligade 1989 i kristallkulan.

På några uppslag presenterar redaktionen sina gissningar kring hur nittitalet skulle komma att te sej ("2:a juni 1990: adjektivet 'klockrent' används i så många skilda sammanhang att det mister sin klang", "14:e september 1997: Hans Holmér tar upp kurdspåret igen men åklagaren pekar på att mordet är uppklarat. Holmérs livvakter begränsas tll sjuttio man").

Ulf Lundell får en egen kolumn. Galagisterna förutspådde att Lundells nittital skulle resultera i följande skivproduktion:

Så här tjugo år senare är det hög tid att syna spådomarna. Lundells skivproduktion så som den faktiskt såg ut 1990-1999:

Livslinjen (samlingsbox)
Preskriberade romanser (samling)
Måne över Haväng
Maria kom tillbaka (livetrippel)
Xavante
Rebeller (samlingsdubbel)
Öppna landskap (samlingsdubbel)
Slutna rum (samlingsdubbel)
Bosnia (Bosnien-turnén)
På andra sidan drömmarna (dubbel)
Män utan kvinnor
Slugger
Når jeg kysser havet (norsk samlingsdubbel)
Fanzine (live + studio)

Till det ska fogas tegelstensromanerna "Saknaden" och "Friheten", samt tegelstenssamlingen "Texter, bilder, noter".

En klyscha om dikt och verklighet och överträffande sveper förbi mitt medvetande. Som det gamla djungelordspråket lyder: hur många knutar man än slår på sej själv, slår Uffe alltid fler.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Jag måste nog säga att dikten i detta fall överträffar verkligheten, även om de verkliga namnen var rätt pajjiga också.

Galago minns jag för övrigt med glädje, det var en skön undergroundttidning iaf fram mot slutet av 90-talet då den självbiografiska generationen tog över med sina trista tomheter.

Kalle Lind sa...

Anonym: gällande Galago håller jag inte med. Jag uppskattar de senare generationerna lika mycket som de äldre. Det är just tidskriftens kontinuitet och ständiga nyfikenhet på nytt som gör att jag regelbundet gör återbesök i mina prydligt ordnade tidskriftsmappar. Mellan Lars Hillersberg till Nanna Johansson är det väl sexti år i erfarenhet, men ändå känns de helt naurliga bredvid varann.

ola sa...

Humor, men det blir det alltid i Lundell-sammanhang.

Stig sa...

Du glömde tegelstensromanen "Friheten" från -99. Kapitlet där huvudpersonen köper kastruller på NK har blivit något av en klassiker i min bekantskapskrets, inte för att det är bra (eller för att vi ens har läst boken) utan just för att det skildrar en man som köper kastruller på NK.

petter sa...

Grejen, Stig, är ju att det kapitlet är bra. Men då måste man ju förstås läsa boken. Vilket ju är pärlor för svin i de flesta fall.

Dvärghundspossen sa...

Det känns som om jag läst Friheten, fast egentligen har jag ju bara läst Andres Lokkos Friheten-parodi i Bibel.

Angående Galago måste jag tyvärr hålla med "anonym" om att den blev aptråkig när den självbiografiska trenden slog igenom... Helt plötsligt var det antingen brudar som ritade fula teckningar om att dom tyckte det var jobbigt med sex och hade utseendekomplex när dom var tonåringar, eller Mats Johnsson som gjorde en million fula serier om att han hade finnar och var impopulär när han var tonåring men minsann blev jättesnygg och jättecool och fick massor av jättesnygga tjejer i vuxen ålder (man fick känslan av att han verkligen ville trycka på det där sistnämnda).
Okej, Daniel Ahlgren är bra. That's it.

Stig sa...

petter: Givetvis mycket glädjande att du uppskattade boken. Av Lundell har jag bara läst "Jack" och "Saknaden". Då den senare var en så bedrövlig klagosång över hur bra allt var förr (läs 1967) bestämde jag mig för att i fortsättningen endast läsa författare som intresserar sig för något mer än Palme och sin egen nykterhet. Därför har jag låtit "Friheten" vara, kastrullerna till trots.

MJ sa...

Galago låter som en slags förtrupp till den "ironiska generationen" som fick sitt stora genombrott under 90-talet och som skojade friskt med Lundells uttryck. Inslaget om Ulf Lundells strumpor i radioprogrammet "Hassan" var väligt kul till exempel.
Men: Det var väl 1989 som "En varg söker sin flock" gavs ut? Och skivan "Preskriberade romanser" kom väl ut 1981?
Du har inte gjort hemläxan riktigt.

Rikard sa...

Du vet att Lundell funderat på att tatuera en persika på bröstet som en symbol för frukt för att komplettera vargen och måsen?

Skrattar fortfarande så att jag nästan inte kan hålla tätt när jag hör det inslaget. Hälsa Ola

Kalle Lind sa...

MJ: du har rätt gällande "En varg ...", där jag inser att jag tittat på upplageåret och inte utgivningsåret. Men "Preskriberade romanser" gavs faktiskt ut på nytt, i en kraftigt utökad version, 1992. Och räknar Ulf den som en egen platta - vilket man får intrycket av på den officiella hemsidan - så gör jag det. Men jag gör några tillsnyggningar i texten.

MJ sa...

Med den logik som du använder kring skivan "Preskriberade romanser" (att den under 90-talet gavs ut på nytt, i en kraftigt utökad version) borde du även hävda att t.ex "Ripp Rapp" och "Den vassa eggen" gavs ut under 90-talet.
Faktum är nämligen att många av Lundells 70- & 80-tals skivor gavs ut på nytt under senare delen av 90-talet "i en kraftigt utökad version".
De flesta Lundell-diggarna köpte dock "Preskriberade romanser" första gången 1981.

Kalle Lind sa...

MJ: som sagt - jag använder den logik och diskografi som ligger på Lundells officiella hemsida. F.ö. har det väl tillkommit en och annan lundelldiggare även efter 1981, så gissningsvis har fler eller lika många köpt skivan efter1981. Men visst, jag är så klart med på vad du menar.

Hermann Dill sa...

Tack tack tack för att du grävde fram denna pärla från Galago - länge sedan jag skrattade så här mycket när jag var ensam.
Och skratt är väl den optimala komplimangen?