Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.
Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.
Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.
Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.
Tuuloskorpis "Ville och djuren" skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv - naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.
Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:
Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:
Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:
Man erinrar sej gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död - "precis som i naturen".
onsdag 14 oktober 2009
Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
14 kommentarer:
Denna har redan en given plats i familjens bokhylla. Vågar vi hoppas på att denna ypperliga recension följs upp av en recension av "De goda djuren" (samma författare, samma förlag)?
Kristoffer: hoppas kan man ju. Jag har naturligtvis letat febrilt, men den har varit knepig att hitta. Men nu ser det ut som om jag fått napp ...
Älskar recensionerna av proggiga barnböcker!
Rent samhällshistoriskt är det otroligt roligt att man fick ge ut en barnbok -77 med texten ".. och de som blir sjuka hugger han huvudet av. Sedan bränner han upp dem"
Hade man skickat in ett sånt manus till ett förlag idag hade man blivit lynchad alt. landsförvisad.
Och skulle en dagispedagog läsa högt ur en sådan här bok..
Ja, det vågar man inte tänka på.
Kan inte Kalle Lind börja med guidade visningar till sin boksamling - eller i alla fall öppna upp den för forskningen? Jag tycker det handlar om mycket behjärtansvärt kulturbevarande!
Jobbade själv på bibliotek som "ungdomsjobb" när jag hoppat av gymnasiet. En av sysselsättningarna var att "makulera" böcker. Dvs, jag stämplade dem med "makulerat" och sen slängdes de. Många av dem var sånt som Kalle idag utforskar, typ ungdomsromaner med namn i stil med "Janne och Strejken" "Solidaritet? Vad e de?" osv. Ganska synd, faktiskt - jag antal att de här spåren från proggeran är på väg att försvinna helt. Bra då med kulturbevarare!
Jag tror ärligt talat hälften av mina gapskratt i livet just nu kommer från Kalles (eller nån annan gubbes) texter på den här bloggen. Risken är att det säger något lite trist om mitt liv, men det kan ju också handla om att det här är så sjukt kul. Och i just det här fallet definitivt sjukt. Horst Tuuloskorpi fascinerar. En snabb googling ger vid handen att han även givit ut en diktsamling för "yngre människor" som heter "Om världen inte fanns". Ytterligare något att, vid sidan av fårfoster och tuppavrättningar såklart, skrämma de små liven med!
Att tycka hönssex ser skönt ut är ju mer än lovligt skruvat.
/Paul W
Samtidigt som barnen ska lära sej precis hur det går till, så är det ju också en väldig propaganda för status quo här... Det är verkligen inte meningen att nåt barn ska tänka "stackars djur, nu blir jag vegetarian" - nä, ungarna ska lära sej att gilla bondens slaktande, punkt slut! Bonden tycker om dom djur som blir kvar, och dom tycker om honom. Väldigt fint.
F ö hade jag en progg-bok om hur barn blir till när jag var liten. Det jag minns bäst är beskrivningen av hur skönt det är att knulla (sjuttiotalet verkar ha varit lätt fixerat på den punkten), följt av en förklaring av varför vuxna INTE knullar KONSTANT. Jo, anledningen är att det också är jobbigt, så man ORKAR inte knulla dagarna i ända. Det är skälet.
Undrar om Tuuloskorpi har egna barn som fick fungera som bollplank för böckerna? Minns att "De goda djuren" skrämde livet ur mig som liten med sin sakliga genomgång av slakteriproceduren. Den här boken var inte precis någon lättviktare heller.
Dvärghundspossen m. fl. som tidigare i serien kommenterat den direkta approach till sexualitet som kom sig av den socialistisk-vetenskapliga inställningen till livet som var så populär förr i världen:
Inte fan är det mindre sex nu?! Det är ju överallt!! Den enda skillnaden är att vi lyckats blanda in lite mer skam i begreppen igen. (Acceptans och skam i en ohelig blandning - goodthink).
(Inom parentes sagt var detta jätteroligt som vanligt.)
Dvärghundspossen: boken du refererar till heter Hur jag blev till (jag gissar åtminstone att det är den). Jag har snuddat vid den nånstans här:
http://kulturarbete.blogspot.com/2009/09/kristna-barnbocker-del-4-mamma-berattar.html
Givetvis är en egentligen värd en längre utläggning, men jag sparar vissa guldklimpar till ett kommande projekt.
Författarna till boken försöker verkligen med alla medel hitta liknelser som barnen ska förstå - det är som en nysning "fast skönare", som att klia sej "fast skönare" - för att förklara hur trevligt det är att jufsa.
Och det är det ju. Måste jag välja mellan det flåshurtigt frigjorda och det puritanska röstar jag lätt på alternativ 1. Men kanske finns det en mellanväg där man kan berätta saker utan att gnugga det i huvet på di små.
Kalle, jo så hette ju boken. Och den hade helt groteskt fula tecknade figurer som såg ut som nån sorts tvåbenta paddor.
dr No, jag har ju inga barn själv men misstänker att det är mindre sex i BARNKULTUREN numera? Eller?
Sen håller jag helt med Kalle om att flåshurtig frigjordhet ändå är att föredra framför en del alternativ... som t ex
- hysterisk tävlings-anda, "så får du bättre sex", "så hittar du hela alfabetets punkter", "så får du skönare orgasmer" osv
- tjej-tidningarnas hysteriska balanserande: Å ENA sidan såhär pleasar du killar, å ANDRA sidan det viktiga är att allt känns bra för dej, å ENA sidan ha absolut inte sex förrän du känner att du verkligen är redo, å ANDRA sidan så förväntar vi oss att alla läsare i gymnasieåldern har gjort det, å ENA sidan ska man ha en avslappnad inställning men å ANDRA sidan så bör man hålla på sej tills man träffar sitt livs stora kärlek... etc...
- skamfylld puritanism rakt av.
Hm, sjuttiotals-andan kanske inte var så dum ändå?
Dvärghundspossen: Jag ser att vi landar i samma sacko-säck. Ikväll ska vi ha fondue-träff här på gården - väl mött!
Jag kände Ville när jag var liten! Eller rättare sagt, min mormor och morfar gjorde det; han dog när jag var sex år och jag hann inte träffa honom alltför många gånger, men mormor berättade ofta om hur han lärde mig äta körsbär och spotta ut kärnorna. Han var sannerligen en småbrukare av den gamla stammen. Mitt ex. av boken är dedicerat: "Helsningar till Robert / Vilh. Andersson".
Kan förresten vittna om, att jag inte drar mig till minnes det allra minsta lilla trauma beträffande bokens hönssex-, avrättnings- och fårfödselskildringar. Barn, åtminstone upp till en viss ålder, tar sådant med en fullständig självklarhet.
Vad gäller frågan huruvida det offentliga rummet är mer sexualiserat nu än förr, vill jag citera Frank Zappa: "It's not sex, it's titillation". Att å ena sidan verkligen avhandla sex, och å andra sidan försöka uppväcka kättja eller utnyttja sexuell osäkerhet (beroende på vilket kön man vänder sig till) för snöd vinnings skull, måste väl betraktas som två helt olika saker.
Jag blir mer och mer sympatisk till det här sjuttiotalsidealet. En kombination av ett kärleksfullt och accepterande förhållande till barnen och en hållning som inte skyggar för verkligheten tycks inte så dum, om inte många av böckerna hade verkat så fördömt naiva.
Skicka en kommentar