Var är skämtet, Povel?

Dags åter igen att vädja till min bildade läsekrets (jag har tidigare bl.a. fått hjälp att knäcka några karikatyrer i den gamla satirserien Ratte). Stora delar av mitt liv har jag gått runt och nynnat på Povels gamla ”Var är tvålen?”, en låt jag egentligen har ett kluvet förhållande till då jag misstänker att den inspirerat mer än en barbershopgrupp vid olika tekniska högskolor.

”Var är tvålen?” kommer från den briljanta parodifilmen ”Ratataa” och är typiskt Povel-nonsens. Han hade inga problem att ägna många minuter av djärva rytmer och nyskapande arrangemang åt perifera ämnen: en låt handlar helt om purjolöksskräck, en annan om att vägen till Curacao gyngar så.

Uppbackad av manskör sjunger Povel med väl valda nödrim om vikten av att ha tvål med sej ner i badet: ”att sin lekamen löga/ lönar föga/ utan tvål”, ”utan lödder/ badar slödder”, "utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar".

Och så dyker de där historiska referenserna upp som är legio i äldre tiders skämtvisor; det här var för tusentals år sen (1957) då folk i gemen faktiskt kunde sin Bibel och skolan lärde ut årtal för krig och kungadödar.

Jag är med på raderna:

När Susanna låg i badet för att öva sim och crawl
hade Joachim rest in till Babylon att köpa tvål

De syftar kort och gott på den apokryfiska, av Bellman besjungna, berättelsen om hur Joachims hustru Susanna tar ett bad och råkar kåta upp två gubbar, som blir sura när hon inte vill ligga med dem och som hämnd försöker sätta dit henne för hor (been there, done that).

Däremot förbryllas jag av texten:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettitvå när hon klev i
och trettitre när hon klev ur

Vad betyder det? Vad är det Povel försöker säja oss? Madame de Pompadour var mätress till Ludvig XV, känd för sitt intriganta beteende och sin oöverträffade förmåga att göra av med andras pengar på lyx. Är poängen med stroferna att hon var gränslös?

För det kan väl inte vara så att Povel Ramel, baronen som gav sej själv ett löfte att undvika snuskerier i skämt, i ett filmlustspel från femtitalet, antyder att en ärad kvinnlig slottskollega kissar i badet?

Djupt tacksam för tydliggörande.

En bloggpost som skulle kunna ha skrivits av Viggo Cavling om han inte haft fullt upp med mer välbetalda ”jobb”.

Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de tydligt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sej grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mej i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säja om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Och då måste jag vara en av dem som mest aktivt har undvikit att bli lundaspexare: jag har pluggat flera år i Lund, varit intresserad av att göra humor, haft Hasse Alfredson som husgud sen barnaåren. Ändå gick jag avsiktligt långa omvägar om AF-borgen och Thomanders studenthem och andra förlegade patriarkaliska bastioner från tider som borde ligga bakom oss.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt. Alltihop ska gå att lyssna på i P3 imorron söndag 16-18 (mer info här). Vårt hojtande ligger först i timme två. Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställning (som man kan beställa biljetter till här uppe till höger). Eftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej - det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel - och det är inte ens en memoarbok!

Ja, ni hajar vitsen. MFF har blå tröjor. Lina Sandell skrev "Blott en dag". Put your hands together ...

Fullt medveten om att detta inte är en memoarbok - den är skriven av journalisten Mats Weman och inte av ett helt jämrans fotbollslag - så hamnar den ändå i den legendariska bloggkategorin Finurliga memoartitlar. Förutom att det inte är memoarer, så uppfyller titeln så på pricken alla andra kriterier på en finurlig titel: ordvits/ ordlek/ ordvrängning (blott - blått), syftning på nåt typiskt för personen/ laget (blåa tröjor), referens till nåt gammalt mossigt kulturellt (psalm).

Och som grädde på laxen blir dessutom det sammanlagda resultatet av ordlekandet - Blått ett lag - bara konstigt. En pärla i genren! Gott jobb, Mats!

Little reactionary Annie.

”Annie” heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston – Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst (jfr Staël von Holsteins demokratiföraktande ivrande för att entreprenörer måste få stå ovanför lagen).”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn't think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttitalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:

Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Populärkulturens galna vetenskapsmän - Frankenstein, Blofeld, Emil Örn - är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett - helt korrekt - att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett - helt korrekt - att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde - mindre korrekt - att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

* efter 10 minuter kunde Bier köra en "tjock nål med skaft" in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse

* efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme

* efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som "lyft av ett hudveck" - lossryckning av brösthår gav däremot "livlig smärta". "Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig."

* efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt

* efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja - efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: "De galna experimentens bok" (Reto U. Schneider)

Åberg valde rätt!

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mej (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa - jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! - och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa - helt säker, jag lovar! - att "Människor det varit synd om" var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en artikelserie - Proggiga serietidningar - bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom - rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn - blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige - eller ännu värre: nästan socialdemokratiska - Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer - som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.Berömd - bl.a. samplad av The Latin Kings - är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings... förlåt, Reningsverket.Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska - superhjälteserien - göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor.

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sej till en proggig barnskiva och - voìla - en proggig superhjälteserie!)

Proggiga barnplattor del 6: Kapten Zoom.

"Kapten Zoom" var barnteve som blev barnskiva och faktiskt också serietidning. Anders Linder och hans fru Anna Roll skrev den musikaliska, festliga och politiska serien om fem avsnitt. De spelade också rollerna som rymdmannen Kapten Zoom och hans jordiska förälskelse Liselott Blom i Bollunda.

Den lätt missprydande dräkten var grön som miljön med mantel röd som politiken. På nittitalet rotades den fram för att användas i Vintergatan-serien. Jag har det från förstahandskälla att den luktade vedervärdigt efter tjugo år på ett SVT-lager.

Det är ett smart upplägg för både komik och pedagogik. Rymdmannen ser på jorden med vuxna men ovetande ögon och kan ställa de naiva frågorna hur elektricitet blir till ("från grammofon/ går trå´n/ till Harsprånget") och vart bajset tar vägen när det spolats ner ("bajs spolas ner i havet/ när det kan bli så bra gödsel av´et!").

På två hisnande fartfyllda LP-sidor, som till karaktären snarast är en tradjazzopera, virvlar alla de ärkeproggiga ämnena och slutsatserna förbi:

1) konsumtionssamhället ("sen får vi gå/ och köpa oss blå").

2) arbetsmiljön ("Zoom får jobb på bygge/ som saknar skyddsräcken/ Zoom ramlar ner/ han hinner känna skräcken", "trött på att vara anställd hos Arbets-Ivar/ och riskera livet för papperslappar").

3) industrialiseringen. I en kort sekvens kastas Zoom bakåt i tiden och får se hur kapitalet köper upp böndernas skogar för att sen tvinga dem till fabrikerna i stan för att göra pappersmassa. Historieskrivningen känns igen från Ordfronts Historieboken och Tältprojektet-föreställningen. Linder och Roll bangar inte ens för att låta en industriägare säja till pigan med kåt röst "men om lilla Beda vill göra mej en tjänst så ..." med graviditet som påföljd.

4) bostadspolitiken ("Höga hus bygger vi blott/ åt låginkomsttagare/ Låga hus bygger vi flott/ åt höginkomsttagare").

5) förortsproblematiken. Zoom tar sej an ett gäng ungar som driver omkring i Bollunda centrum och snattar. Tillsammans går de till riksdagen och demonstrerar för Palme med plakat som "bygg ut fritidsgårdar och fritidshem". Fast innan dess bygger de upp "ett nät av barnföreningar och hyresgästföreningar".

Skivan avslutas med att Zoom riktar sej direkt till de lyssnande barnen med ett gäng imperativ:

Hallå alla barn!
Kapten Zoom talar!
Nu är det er tur!
Rapportera om farliga arbetsplatser!
Rapportera om hyrorna höjs!
Träffas och undersök hur man bäst gör jorden beboelig!
Serien sändes alltså i SVT. Skivan gavs ut på Oktoberförlaget, SKP:s förlag, där en av beslutsfattarna hette Robert Aschberg.

Politiskt ligger Zoom efter vad jag förstår i linje med SKP, som dels lyfte fram miljöfrågorna, dels jobbade utifrån att samla folk i enhetsfronter (Vietnamrörelsen, hyresgästföreningar) för att infiltrera inifrån, dels betonade arbetsmiljöfrågor och dels gillade det mjuka och människovänliga (av de mer hårdföra stalinisterna i KPML(r) anklagades gärna SKP-are för att förväxla kommunism med att leda tanter över gatan).

Det luktar så klart från en flydd och begraven tid om Kapten Zoom. Men mitt bland parollerna och samhällskritiken finns Anders Linders absurt komiska uppenbarelse och låtar som det svänger om (ABBA:s husbatterist Ola Brunkert på trummor). Visst måste resonemangen och många av skämten gått över huvet även på sjuttitalets extremt upplysta barn, men Kapten Zoom är en djupt känd produktion utan spekulativa baktankar.

Och det är inte alla barnskivor. Varken då eller nu.

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttitalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

"Varför arbetar mamma?" handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.

Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter - han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande - men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs: Det vill säja en ny dag med kortspel och blåställ.

Proggiga barnböcker del 37: LEK - en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som "Trålfiskarna" och "När skog blir trä"! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttitalet - Tillsammans-livet - men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken "LEK - en bildberättelse bla bla bla" kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet "lek" ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront - tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).I begreppet "lek" ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:
I förordet skriver Frances Vestin - som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mej lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) - om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också "riktiga" arbetsuppgifter - diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mej. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

Homo superior.

Jag har egentligen aldrig varit inne på superhjältar (jag har liksom tyckt att det har varit för ... nördigt). Men min son och mina bröder gillar dem och uppdaterar mej ständigt.

Det här är antagligen yesterday´s news för de högt ärade läsarna, och gissningsvis har skräpkultursnestorerna bakom Kapten Stofil kommenterat det nånstans, men jag nämner det ändå: det finns en bögkryptonit!

Det vill säja att jämte den gröna kryptoniten (som försvagar och dödar kryptonier med superkrafter, gör tvärtomsupermannen Bizarro stark och ger cancer till människor), den röda kryptoniten (som bl.a. gör Superman apatisk men också självupptagen och kåt), den gyllene kryptoniten (som bl.a. får Superman att åldras), den blå kryptoniten (som är Bizarros bakåframvända version av grön kryptonit), den svarta kryptoniten (som får kryptonier att delas i två personligheter), den vita kryptoniten (som dödar växter), den orange kryptoniten (som ger tjugofyratimmarssuperkrafter till alla som utsätts för den utom människor), den lågsamma kryptoniten (som funkar som grön kryptonit fast på jordlingar) och magisk kryptonit (som har hallucinogena effekter) finns - den rosa kryptoniten.

Som helt sonika får Superman intresserad av heminredning och mode.

Hippie ay och hippie ey.

”Hair” är som bekant en musikal med bra låtar (Nina Simones version av "I got life" är by the way betydligt bättre än den Björn Skifs framförde i 24 karat).

Somliga har också fått för sej att "Hair" har nåt att säja. Det har den inte. En låt handlar om att vi närmar oss vattumannens tidsålder. En annan handlar om att ha väldigt mycket hår.

För länge sen – ca fyrtitvå år sen – i en galax långt långt borta – Sverige – satte man upp ”Hår” på Scala i Stockholm. Den innehöll fräcka melodier som ”Utvandrare från Polen” och ”Svårt att spela hård” och rader som "white boys gör mej helknas".

I ensemblen ingick Bill Öhrström, senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut, Bruno Wintzell, senare känd från Tutti Frutti, Kisa Magnusson, senare känd från Melodifestivalen och Ulf Brunnberg, senare känd som Vanheden.

Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk. Och som inte framträdde med sitt privata namn. Istället hade han det helballa tilltalsnamnet ”Våfflan”.

För scenografin stod Sören Brunes, senare känd som scenografen bakom varenda pjäs om arbetarrörelsens förestående seger över bourgesien som nån fri teatergrupp gjort sen dess. Producent för LP:n som kom efteråt var Clabbe af Geijerstam, senare känd som DJ. För översättning och arrangemang stod Bengt-Arne Wallin, jazztrumpetare som bl.a. gjort filmmusiken till halvknäppa ”Eva – den utstötta” och helknäppa ”Sound of näverlur” (en av ganska få filmer som innehåller en strippscen med Eva Rydberg i folkdräkt).

Det är svårt att föreställa sej, men det hela var nog hippt. Lennart Swahn lär enligt legenden ha premiärminglat i afghanpäls.

Jag vill inte smolka ner nån glädjebägare så här fyra decennier senare, men när jag lyssnar på plattan från musikalen idag framhärdar jag i att melodierna är bättre än texterna. Redan originaltexten till ”Sodomy” känns lätt gymnasial:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

Det blir inte bättre när det direktöversätts och läggs i munnen på Ulf Brunnberg:

Sodomi
Fellatio
Cunnilingus
Homofili
Fader, varför låter det så snuskigt?

Masturbera
kan va kul
Kom till helig ormgrop
Kama Sutra
allihop!

Jag inser att det här var viktigare att säja i en tid när knulla var skamligt och barn kom med storkar. Men man kan fortfarande anstränga sej att rimma.

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Jan Lööf har utkommit med bilderboken "Pelle och Frasse" och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien "Tårtan". Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste - inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den - men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken "Skrot-Nisse" från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:Teveserien "skrevs" som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen "Ville" (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sej själva):1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade "Örnis bilar" om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln - där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle - som tidigare mött riddare, djungler och ånglok - trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken - OBS! Spoilervarning! - sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sej när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.Det som gör mej glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrti år sen - men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet - been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

1973 startar Hasse Alfredson en "privat hatkampanj" mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, "gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna").

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttitalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: "håret växer inåt".

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja "det var bättre förr" - det var det ju inte 1973 åtminstone - men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mej också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mej själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera - då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad - och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

"Ner med SJ:s nuvarande organisation!" (Hasse Alfredson, 1973).

Interiörer från ett skäggigt hem.

Bloggar ska ju vara lite personliga har jag hört. Eftersom jag alltid ansträngt mej att vara "inne" och "på" så kommer här ett antal snapshots från mitt hem och min tillvaro. Så här personlig har jag aldrig varit mot någon utanför terapirummet.

Det här är en mygga min yngste son leker med. Den är döpt till Ericson.Det här är en mobil inköpt på IKEA. Hur tänkte Kamprad den här gången? Är det en tredimensionell parafras på Billie Holidays "Strange fruit"? Är det en tyst protest mot masshängningen på Evinfängelset i Iran förra året? För det har väl inget att göra med att nallarna är Abrahams barn? Ingvar - det där lämnade du ju bakom dej redan på femtitalet!Det här är en leksak min yngste son fått av sin farmor. Hur tänkte hon nu?
Det här är en tavelupphängning min bror och fiancé ansvarar för. En Taube-anekdot till den som kan se varför den har retat mej dagligen sen den gjordes i januari (det enda som egentligen retar mej mer är givetvis att jag inte gjort nåt åt det).

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.