måndag 26 november 2007

Roman om ett brott och många lustiga namn.

Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar - mest för att jag gillar att vara drastisk - hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.


Men den har givetvis sina märkligheter. För varje bok blir serien alltmer politisk, alltmer bitter, alltmer farsartad. Detta gör att sviten når sin pik nånstans på mitten - den fjärde och femte boken, "Den skrattande polisen" och "Brandbilen som försvann", är tveklöst bäst - och på slutet slår över i ren parodi.

En svårt sjuk Per Wahlöö, hängiven vpk-medlem, levererade en alltmer borderline-aktigt svartvit sverigebild, där Martin Beck inte kan landa på Sturup utan att författarna ägnar tre sidors utgjutelser över hur ful flygplatsbyggnaden är och hur korrupta beslutsfattarna var. Säkert sant, men lika säkert barkbrödsartad litteratur.

Ett intressant faktum är att, i takt med att romanbygget kantrar, romanfigurerna efterhand får allt bisarrare egennamn. Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom detta.

I begynnelsen heter folk sånt som folk plägar heta och hette 1965: Martin Beck, Lennart Kollberg, Åke Stenström, Åsa Torell. 1967 får dom sällskap av Gunvald Larsson, en första fingervisning om vad som komma skulle.

För där nånstans sätter den igång: Lustiga Namn-Invasionen. Plötsligt kan inte en bifigur introduceras utan att heta typ Hugold. Dom figurer vi redan lärt känna och andra som råkar heta nåt neutralt, får udda andranamn: Einar Rönn visar sej heta Valentino i mellannamn, konstapel Harald Hult heter också Palmon.

Poliskonstaplarna med dom allittererande namnen Karl Kristiansson och Kurt Kvant dyker upp i "Mannen på balkongen", samtidigt med Gunvald Larsson. Kvant dör några år senare och ersätts med den likaledes allitererande Kenneth Kvastmo. Vilket gör att dom mer påminner som knattarna än en enda polis som nånsin levt.

Nya idioter till fotpoliser introduceras. Dom heter Ullholm och Aldor Gustafsson.

Mördaren i den tredje sista boken, "Det slutna rummet", heter naturligtvis inte Monika eller Anita utan Monita. Där träffar Beck också sin nya kvinna, den kommunistiska ärkeängeln Rhea Nielsen. Som jämförelse heter Becks första fru Inga.

I näst sista romanen "Polismördaren" åker Beck till Anderslöv och träffar den lokale polisen Herrgott Nöjd.

Och i sista verket "Terroristerna" har allt slutligen gått överstyr. Advokat Hedobald "Braket" Braxén beter sej lika avvikande som namnet påbjuder. Han kallar f.ö. en kvinna med namnet Hedy-Mari som vittne.

Sjöwall-Wahlöö brukar rättmätigt apostroferas för att ha infört realismen i svensk kriminallitteratur. Att Guillou och Marklund antagligen inte skulle funnits dom förutan, är inget vi kan lasta Maj Sjöwall för.

Men realism är ett svävande begrepp i Beck-sviten. Hur noggrant det polisiära arbetet än beskrivs, hur många insiderkällor som kontrollerade sakuppgifterna dom än hade, så blir Martin Becks Sverige alltmer ett Sverige i en skrattspegel: groteskt, förvridet, uppförstorat.

Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.

Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det dom som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.

12 kommentarer:

Gustaf Erikson sa...

Ett annat stående inslag i serien var att kvinnorna hade små tår, vill jag minnas. Eventuellt hade dom udda, socialrealistisk behåring också, eller så var det något med bröstvårtorna. Det var länge sen.

Jag minns också beskrivningen av Skurup, och kommentaren om kattmaten i butikerna som var till för fattiga pensionärer. Vad S-W skulle sagt om Berlinmurens fall och Reinfelt vore kul att se!

Men Maj har ju sålt ut genom att tillåta dom hemska Beckfilmerna. Hu.

Kalle Lind sa...

Per Wahlöö - för jag gissar att det var han - var faktiskt helt fixerad vid bröstvårtor. Varenda kvinna som beskrivs naken (inkluderat kvinnolik) har "cylinderformiga" bröstvårtor, vid flera tillfällen liknade vid "radergummit på en blyertspenna". Dessutom återkom S-W ofta till bredden mellan ljumskarna på kvinnor - särskilt Kollberg, med stående epitet beskriven som "sensualist", är direkt fixerad vid ljumskbredd.

Anonym sa...

Mycket intressant. Jag har tyvärr inte läst några av Martin Beck-böckerna än, visste inte att det fanns så många lustiga namn i dem. Har däremot läst Wahlöös "Mord på 31:a våningen" och "Stålsprånget", tycker de är lysande båda två. Har du läst dem också, och vad tycker du isåfall om dem?

Kalle Lind sa...

"Mord på 31:a våningen" tyckte jag hade åtskilliga kvaiteter. Jag är intresserad av media och makt, och det är fascinerande hur Wahlöö tidigt sextital skrev en historia om hur ett Bonniers-liknande mediekonglomerat tar monopol på allt yttrande i landet. Som science fiction-kriminalare är den cool, hårdkokt, utan ett enda överflödigt ord.
"Stålsprånget" - som handlar om samma kommissarie Jensen och utspelar sej i samma 1984-Sverige - vill jag minnas är det gamla vanliga Palme-gnället, den som tog helt hysteriska proportioner när dom faktiskt skjuter Palme i sista Beck-boken.
Kuriosa: efter palmemordet blev Maj Sjöwall uppringd av en "journalist" som frågade hur det kändes att ha dödat Palme.

Anonym sa...

Den sociala synvinkeln och politiska kommentaren (och hjärta och hjärna till vänster) lämnade de i arv till Marklund och Mankell och grabbarna. De lustiga namnen låter som det i sin tur vore ett arv från den äldre deckartypen. Kanske kan kallas ett skenande svenskt sinne för tydligt avskilda fack, för trots att såväl Christie som Chandler kunde låta folk heta Henry eller Christine i bok efter bok, gav sig Maria Lang den på att aldrig återanvända att personnamn. I samma takt som kvaliteten på böckerna sjönk fick personer allt osannolikare namn, Detlev, Li, Kuno och Arnald.

Anonym sa...

Är det bara i böckerna som det är konstiga namn? De två har en dotter (eller är det son?) vid namn Tetz Sjöwall. Själv har jag väldigt få Tetz i min umgängeskrets.

Anonym sa...

Roligt och tankeväckande inlägg! Glöm inte de invandrade läkarnas konstiga namn! I "Den vedervärdige mannen från Säffle" träffar vi en doktor som heter ungefär Üzküköcötüpze och i "Polismördaren" figurerar en medikus från Afghanistan (!) som enligt mitt dunkla minne lystrar till namnet Aztazkanzakerskij.

Sjöwall-Wahlöö har fyllt sin mäktiga dekalologi med en mängd lustiga och bisarra detaljer som man ofta lägger märke till först efter att ha läst sviten några gånger. I de flesta av böckerna förekommer det att läkare konstaterar hur "allmäntillståndet" för en sjuk eller skadad person är "tillfredsställande" - strax innan vederbörande dör av sina skador. Hade Maj eller Pehr dåliga erfarenheter av svensk sjukvård som gjorde att de gång på gång måste komma med såna här pikar?

Och ordet "luguber" förekommer i alla böckerna - men bara en gång i var och en av dem.

Din blogg verkar intrssant, bra att jag hittade den. Gott nytt år från Helsingfors!
/Ördög

Anonym sa...

Man får inte glömma att Hedy-Marie Wiréns vittnade tillsammans med bankdirektör Rumford Bondesson.

Eller att Teresa Camarao i Den skrattande polisen hade bröstvårtor som brännvinskapsyler och Åsa Torell "en löftesrik bredd mellan ljumskarna".

Daniel Standar sa...

Kul! Jag älskar Sjöwall-Wahlöös romansvit, särskilt Torsten Wahlunds inläsningar av densamma.

En av mina personliga favoriter vad det gäller karaktärsnamn är åklagare Stig Robert "Bulldoozer" Olsson. Förekommer i "Det slutna rummet" (1972) och i "Terroristerna" (1975), om jag minns rätt.

Författaren Uno Palmström skrev flera i mitt tycke lysande kriminalromaner. I någon av dessa tog han upp fenomenet med Sjöwall-Wahlöös namnsättning av karaktärer. Jag vill minnas att det var i "Hundarna yla för lik" (1989). Där yttrar en karaktär i boken följande replik efter att ha fått två namn upplästa för sig:

"Tullbrink och Fröjd? Låter ju som hämtat ur nån jävla Sjöwall/Wahlöö-roman."

Anonym sa...

Fanns en verklig polismästare i Stockholm 1793 som hette Ullholm!

Anonym sa...

Tänk om dom hade namngett en polis till Gunno Gunnmo, hur crazy hade inte det varit?

Robert Nilsson,
Södermalm

Spiring sa...

Sen, ja mycket sen, kommentar till Ördög ("Och ordet "luguber" förekommer i alla böckerna - men bara en gång i var och en av dem"), fast bloggposten är ju fortfarande sök- och läsbar:

Håller nu i sommar, alltså 2018, på att läsa om hela sviten. Ordet, och varianter av ordet, "luguber" förekommer - men inte alls så regelmässigt.

Roseanna: en gång (luguber)
Mannen som gick upp i rök: två gånger (lugubre, luguber)
Mannen på balkongen: en gång (lugubert)
Den skrattande polisen: en gång (lugubert)
Brandbilen som försvann: två gånger (lugubra, luguber)
Polis, polis, potatismos: hela fyra gånger (lugubra, lugubert, lugubert, lubugra)

I de fyra sista böckerna förekommer ordet inte alls.

Kanske började det som en kul grej, kanske inte, men åtminstone jag får intrycket att det kanske uppmärksammats av någon, varefter de bredde på ordentligt i sjätte boken och sen slutade helt.

(Mitt underlag är e-boksversionerna av sviten, med sökbart innehåll... riktigt så ambitiös att jag lusläser böckerna sida för sida i jakt efter ett bestämt ord är jag inte. Blev dock nyfiken då jag själv trodde mig se ett mönster, och sedan hajade till då jag tyckte mig läsa ordet för andra gången i Polis, Polis, Potatismos.)

En annan sak: Maj Sjöwall har hävdat att de blev förvånade över jämförelserna med Ed McBain i början, eftersom de inte läst honom. Jag kan nog faktiskt köpa det, för de uppenbara likheterna ser åtminstone inte jag förrän från och med tredje boken. Fast då är det fråga om uppenbara lån och fullt medvetna blinkningar åt läsaren, åtminstone till och med "Det slutna rummet".