söndag 18 november 2007

Tre människor är fler än många relationer.



Som vuxen kan man inte låta bli att fundera över hur relationen mellan Magnus, Brasse & Eva egentligen ser ut. Vem ligger egentligen med vem?

Ibland rivaliserar Magnus och Brasse uppenbarligen om Eva på klassiskt 91:an-87:an-Elvira-(eller för att använda en ÄNNU stofilare referens: Jocke, Nicke & Majken)-manér.

Magnus intar då den verserade gentlemannens ridderliga hållning och språkbruk, påminnande om nån övremedelklassfigur med stiff upper lip och trånande rådjursögon i en Hjalmar Söderberg- eller Evelyn Waugh-roman. Naturbarnet Brasse är mer pang på rödbetan. Även om det konkreta målet för svärmeriet inte är av grövre art än pussar, är byxklådan uppenbar innanför manchestern.

Eva är katten som bollar mössen mellan tassarna. Ibland spelar hon ut karlarna mot varann, retas på den förslagna flickans vis, bjuder på en puss här och en där, gör sina egna läppar till målet för en skattjakt. Ibland vill hon ha dom, ibland inte. Ibland vill hon ha Magnus, ibland vill hon ha Brasse. När det är J-dans på Jussis fik dansar hon jazz med Magnus, jitterbugg med Brasse och tar sej sen an båda i en eldig jenka.

Den här relationen kompliceras av att positionerna ibland, utan kommentarer eller förklaringar, förskjuts. Rätt vad det är kallar Brasse in Magnus och Eva på sitt rum för att visa lattjolajban-lådan. Av allt döma bor dom tre nu tillsammans. Visst, på var sitt rum, men dom stora studiomiljöerna redovisar inga dörrar. Tydligen löper dom fritt mellan varandras rum - och sängar.

Uppenbarligen har då det oskyldiga flirtandet övergått i en mognare, modern - på sjuttitalet så omhuldad - storfamilj. Och så långt allt fint; det är tre vuxna människor som har valt ett alternativt leverne, kvinnan verkar jämbördig med männen och bestämmer själv vem hennes pussar ska gå till, trots en del gruff och bråk verkar karlarna vara beredda på att dela lika. Det är i all sin förvirring tolerant och liberalt.

Men så skiftar dom återigen positioner, fortfarande utan nån gränsmarkering. Dom heter fortfarande Magnus, Brasse och Eva, och är fortfarande en rigid paragrafryttare, en illiterat lufs och en tuff brud i sjuttitalsoutfit. Men plötsligt är Eva Mamman, Magnus Pappan - och Brasse Barnet.

Utan att jag hinner hålla för min sons ögon har Magnus och Eva rätt vad det är en vuxenromantisk stund i soffan med Mozart och te, när Brasse stövlar in som det spökrädda barnet som ska hitta sina skridskor på vinden (skridskorna ligger under skidorna). Utan att nån visste hur är dom tydligen en spökhusspegel av en kärnfamilj. Vilket kastar ett slags perverterande återsken på scenen innan, då åtrån mellan Eva och Brasse varit påtaglig.

Och inte blir det enklare av att förhållandet mellan Magnus och Brasse sen tar skepnad av en storebror-lillebrorrelation där Brasse pajar Magnus grejer och läser hans serietidningar (Tarzan - bokstaven är Z).

Eftersom Fem myror-världen i övrigt är kliniskt befriad från andra människor (undantaget Curt, Cajsa och Cissi som bara nämns för att demonstrera C), föreställer man sej tre människor, som hänvisade åt varandra, prövar och förkastar alla traditionella köns- och familjemönster. Eva är oftast den som bestämmer, Magnus klär sej gärna i hatt och förkläde, Brasse gör sej till en primitivare man än han är (hans analfabetism rimmar illa med hans uppenbara verbalitet; med stor sannolikhet intar han rollen som Grottmannen för att locka och snärja Evas uppenbara medelklasskvinna).

Hade serien gjorts idag, hade två tillägg antagligen gjorts. 1) Man hade antagligen tryckt tydligare på den homoerotiska spänningen mellan Magnus och Brasse. 2) Under bokstaven Q hade man haft all anledning att ta upp begreppet "queer".

10 kommentarer:

Anonym sa...

Det är till att vilja vara logisk! Är det så att Magnus och Brasse pussar varandra någon gång, eller var det bara i Söderkåkar som pigan Malin lurade polisen och brevbäraren att göra det? Och det var väl för att Magnus och Brasse var så o-queera som det funkade så bra när de gjorde musikalversionen av Wilders "I hetaste laget" några år efter? Gudskelov får man väl säga kunde man en gång göra barnprogram utan att tänka på relationer under svångremmen.
Tacka vet jag quagga!

Anonym sa...

Någon medianisse gjorde visst en klippfilm en gång, där han klippte ihop alla ögonblick i Pippi Långstrump-filmerna, där Annika eller Pippi visade trosorna. Synnerligen hyperkänsligt och onödigt. Men kul att undra ändå om Magnus-Brasse-Eva-bilden härovan ser oskyldig ut i dag. "Vad är det du vill ha i ändan, Brasse?"

anna sa...

Underbart! Jag bugar i beundran :D Och gud vad många aspekter av detta program jag inte har tänkt på! Det värsta är nog att mitt liv ser ut likadant för tillfället - jag vet inte om jag tycker att det är roligt eller skrämmande! :p

Kalle Lind sa...

Vill bara säja apropå Pippi-utställningen (gjord av en konstnär vars namn jag just glömt men som på nåt vis är associerad till Henschen-släkten) att dess poäng ju var att understryka hur sexualiserad världen har blivit sen Pippi gjordes 69-70. Kommer på mej själv att reagera när Madicken och Ronja rusar runt i mässingen, och genast tänka att Göran Graffman och Tage Danielsson hade pedofila böjelser - innan jag en tiondels sekund senare kommer till sans och inser att problemet är mitt och inte deras.
Nakna barn är inte pedofilt. Det är tvärtom det mest självklara, normala, grundläggande man kan tänka sej. Pedofilin sitter i mitt huvud.
Och det var väl det "medianissen" ville understryka.

Kalle Lind sa...

Och apropå "I hetaste laget" är den väl oerhört queer? Sällan har väl en film spelat med så många nivåer av könsroller? Såg f.ö. dvd-extramaterialet med en Tony Curtis-intervju, där hans kroppsrörelser och mimik gav en hint om varför Wilder en gång castat honom som genderbender.

Kalle Lind sa...

Har kollat upp: Pippi-konstnären heter Palle Torsson. Son till Stina Torsson, en av dom som bildade klädmärket Mah-Jong på sextitalet. Associerade till Henschen (typisk kulturövremedelklassfamilj) eftersom dom andra två grundarna hette Veronica Nygren och Helena Henschen.

Anonym sa...

Du gör antagligen din söta son en stor tjänst genom att visa Fem Myror. Det lär av många kallas strunt idag men det är och förblir ett av de bästa barnprogrammen som gjorts. En väldigt klarsynt analys också. Ha det!

Anonym sa...

Vad hade hänt om Torsson hämtat klippen bland äldre filmer baserade på Lindgrens verk? I "Mästerdetektiven och Rasmus" från 1953, regi Rolf Husberg, går Inger Axö, född 1939, på en strand med bar överkropp och sjunger "Poppillolltopp" eller något liknande!

Det var före min tid, men jag har talat med en kille född under tidigt 40-tal om filmen. Han mindes just den scenen mycket väl, av någon anledning...

Anonym sa...

Jag skulle också vilja påpeka att i en sketch sover de alla tre i en tre-våningssäng med en varsin bädd. I en annan sover de på ett stort N. Och i ytterligare en annan sover Magnus och Brasse i en stor säng och Eva läser godnattsaga. Alltså finns alla möjliga varianter. Och sedan, det du påstod var en mysig romantisk vuxenstund - kan man inte spela Alfapet utan att man vill hoppa på varandra? :) Jag tycker att Fem myror är ett fantastiskt barnprogram och man behöver inte sönderanalysera allting.

Kalle Lind sa...

Anonym (sist i raden): det där är ett rätt tråkigt sätt att förhålla sig till saker, inte minst konst och kultur. Ingenting blir väl sämre eller mindre spännande för att man håller upp enskildheter i ljuset och ställer frågor till det man tittar på? "Sönderanalysera" är ett anti-intellektuellt begrepp, som om analysen skulle ta något Heligt och Speciellt och Särskilt Viktigt ur ett material. Dessutom tror jag att jag fnissade lite grann när jag skrev den där texten för sju år sen. Så min text ska nog tas på lika lite allvar som nåt annat.