Mina referensramar vetter åt fel decennium del u12:xxi.

En av dom teser jag med störst emfas försöker spika in i den här bloggen är att jag är gubbe i förtid. Ibland måste jag hejda mej själv och fråga mej försynt om det där inte bara är en image. Jag menar, jag håller mej trots allt någorlunda up to date med vad som händer även på dagens tevefront, det händer att jag läser böcker utgivna på 00-talet etc.

Men pro-gubbelistan är så mycket längre än contra-spalten:

1) innan jag fyllde tretti hade jag både njursten, diskbråck och hemorrojder

2) när jag en gång gick och lyssnade i mp3-spelare (se där - uppdaterad!) frågade min vän och kollega Ola Norén om jag lyssnade på Sean Paul. Detta var år 2002, när den jamaicanske dancehall-artisten hade en jättehit - "Get Busy" - som vi dessutom tvingades spela dagligen i P3. Min förvirrade motfråga var: "Sartre?"

3) när jag för tio minuter sen satt och slösurfade på Badlands.se blev jag alldeles själaglad när jag såg följande omslag:
Jag reste mej då till halvsittande i skrivbordsstolen och skrek: "Wow! En ny fräsch Povel-samling!"

Adelsohns politiska fadäser: del 12b.

Vi har tidigare varit inne på f.d. moderatledaren Ulf Adelsohns minst sagt suspekta vänkrets, samt dom antisemitiska etiketter hans politiska rådgivare ville klistra på hans meningsmotståndare.

Låt oss här sätta luppen på ett märkligt förbisett snedsteg moderaterna under Adelsohn gjorde sej skyldiga till inför valet 85.

Den 17 juli ställdes ett brev till f.d. socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander. Brevet undertecknades av Ulf Adelsohn och var vad man på gammelsvenska skulle kalla ett tiggarbrev.

Den här texten har en fortsättning. Den går att läsa i boken "Människor som har haft fel" (utges hösten 2011).

Ett s.k. "skämt", inspirerat av min fiancés forskning samt lite mer alkohol än jag är van vid.

Prematura barn får ligga i kuvös.
Postmatura barn får ligga i kuvert.

Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad. I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun - kanske visar det sej att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* en teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny tretti mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan dom lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i dom här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt - med statister uteslutande klädda i vitt och beige - inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttitalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.P.S. För övrigt är det en kulturskandal att den enda vettiga porträttbild på Stig Grybe som går att googla fram är den överst. Herregud - karln gjorde ju både Antes hambo och - som synes - monologen Roban i början av sextitalet.

Och om man vill ha modernare exempel: Vesper Johnson i Trenter-serien. På åttitalet.

Oss gubbälskare emellan.

Varje gång jag känner mej gubbig - och tro mej, det händer - lutar jag mej tillbaka och tänker på Sverker Åström. Han har visserligen större rätt att vara gubbig eftersom han är nittitre bast, vilket gör en differens på sexti år mellan honom och mej. Icke desto mindre är hans referensramar påfallande ålderstigna.

Tillfrågad för några år sen vilka som är hans favoritbögar, svarade Åström Michelangelo (1475-1564) och da Vinci (1452-1519). Om mina referenser alltså är tjugo-fyrti år gamla är Åströms faktiskt FEMHUNDRA år. Jag menar, visst har Lasse Holmqvists eller Lennart Hylands storhetstid några år på nacken, men när dom sprattlade som livligast hade ju Lionardos benkotor vittrat. Hör du det, Sverker - DU ÄR MOSSIG!
Men det som gör mej riktigt glad är att Åström sen lägger till "ska jag ta några modernare blir det Karl Gerhard och Anders de Wahl".

Karl Gerhard föddes 1891 och dog 1964. Han skrev 4000 kupletter om den göteborgska seglarsocieteten och olika socialdemokratiska ministrar.

Anders de Wahl föddes 1869 och dog 1956. Han var Drrramaaatens storstjärna i dåtidens manierade överspelsgenre. Visserligen löjligt firad, älskad och uppassad under sin levnad, så är han ändå mer än lovligt bortglömd hos massan idag.
Det är således Åströms definition på "modernt".

Jag menar, min definition på modernt är i alla fall... ja, typ Kobra i SVT.

Vad jag kommer fram till är alltså att jag stundom känner mej hippare än en 93-årig gammal UD-tjänsteman.

Sen slår det mej att han tjackar kläder på Myrorna, har olikfärgade strumpor och regelbundet skakar rumpa på Patricia. Själv tycker jag det är jobbigt att gå på diskotek eftersom man inte hör vad folk säjer.

Proggiga barnböcker del 7: Spelet om plugget del 2.

Antar att jag är ensam i hela världen om att bry mej, men här kommer ännu ett citat ur skoldebattpjäsen Spelet om plugget från 1969.

Idag skulle väl inte alla skriva under på den omvärldsanalys som Sven Wernström och Suzanne Osten visar prov på. Antagligen inte ens Wernström och Osten.

TOM:
Fröken, fröken!

LOTTIE:
Ja, min lille vän?

LEIF:
Vilka är världens stora problem idag?

LOTTIE:
Tja... hunger, analfabetism, massjukdomar.

TOM:
Var finns dom?

LOTTIE:
I uländerna förstås.

LEIF:
I Kina? Svälter dom i Kina?

LOTTIE:
Nej, det gör dom väl inte.

TOM:
I Nordkorea?

LOTTIE:
Nej, det har jag inte hört.

LEIF:
Är dom analfabeter på Kuba?

LOTTIE:
Nej, inte precis.

LEIF:
Alla problem

TOM:
som hela världen talar om i dag

LEIF:
varför finns inte dom

TOM:
i dom där socialistiska länderna, fröken?

LEIF:
Fröken?

TOM:
Fröken?

LEIF:
Fröken?

LOTTIE:
Avsågad.

Jag vill betona att detta är direkt citerat.

Proggiga barnböcker del 6: Spelet om plugget del 1.

Sätt barnboksbolsjeviken Sven Wernström och rödgardistregissören Suzanne Osten i samma gymnastiksal.

Låt dem skapa en pjäs att turnera med i landets skolor för att diskutera elevdemokrati, samlevnad och kommunistiska revolutioner.

Låt en skådis ha en cymbal med den ogenerade uppmaningen "Stöd FNL".

Avsluta föreställningen med paneldebatt.

Låt året vara 1969.

Resultatet blir "Spelet om plugget", utgiven i manusform med kompletterande diskussionsunderlag. Som vanligt när man kliver in i tidsmaskinen slås man av vilka förskjutningar som skett sen dess.

Å ena sidan förstår man av pjäsen att eleverna 1969 inte sa du till sina lärare. Å andra sidan kunde en teatergrupp kuska runt för kulturbidrag och öppet uppmana till revolt.

LOTTIE: Vad hände 1789? Vet ni inte? Franska revolutionen.
Vad hände 1910? Vet ni inte? Mexikanska revolutionen.
Vad hände 1917? Vet ni inte? Ryska revolutionen.
Vad hände 1949? Vet ni inte? Kinesiska revolutionen.
Vad hände 1959? Vet ni inte? Kubanska revolutionen.
Får ni inte lära er nånting om revolutioner här i skolan?

LEIF:
Vad är en revolution?

TOM:
Ja, det är väl ett slags krig?

LOTTIE:
Om fattiga slåss för att försvara dom rikas rikedomar, då är det krig.
Om fattiga slåss för att beröva dom rika deras rikedomar, då är det revolution.

LEIF:
Revolutioner har förvandlat en tredjedel av världen hittills, och mera blir det väl.

LOTTIE:
I skolan får vi alla lära
demokrati av dom auktoritära.

TOM:
Vad hände 1945?

LEIF:
USA fällde den första atombomben över Hiroshima.

TOM:
Vad hände 1954?

LEIF:
USA avskaffade demokratin i Guatemala.

TOM:
Vad hände 1961?

LEIF:
USA försökte avskaffa socialismen på Kuba.

TOM:
Vad hände 1965?

LEIF:
USA avskaffade demokratin i Dominikanska republiken.

LOTTIE:
Pojkar, pojkar! Så här får man inte hålla på i den svenska skolan och lära en massa saker om USA.

TOM:
Okay. What happened in 1968?

LEIF:
Sovjet överföll Tjeckoslovakien.

LOTTIE:
Det är rätt. Man ska va objektiv.

LEIF:
Objektivitet beror på
vad våra kära fröken tror på.

P.S. Och ja - Lottie är alltså lika med Lottie Ejebrandt, Kim Anderzons väninna i "Sällskapsresan (eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?)". När revolutionärer blir gamla gör de folkhemskomedi.

Forget it, Jake. It´s Chinatown.

Ibland måste jag påminna mej själv om att jag inte bara är intresserad av gamla gubbar ur den svenska nöjeshistorien. Jag är också intresserad av gamla gubbar ur den amerikanska nöjeshistorien.

Ikväll repriserar SVT en dokumentär om Polanski, och häromdan tvingade jag min fiancé att se om Chinatown (plats 18 på min lista över favoritfilmer).

Det är en mäktig film. Trots att solljuset över det uttorkade Los Angeles så när bländar en, är den kolsvart, sotsvart, korpsvart. Ingen försoning, ingen förskoning. Makten är ett kluster av illvilliga skrupulösa män som vill ha allt och tar det: hela LA:s vattenreserv likaväl som sin dotters oskuld.

Jag älskar det. Konspirationsteoretikern i mej dansar salsa.

Det ryser i mej när privatsnoken Jake Gittes (Jack Nicholson) berättar om sin tid som patrullpolis i det korrupta Chinatown:

”What were you doing there?”
”Working for the district attorney.”
”Doing what?”
”As little as possible.”
”The district attorney gives his men advice like that?”
”They do in Chinatown.”

Roman Polanski kom till USA som trettiofemåring som dissident från Polen. Han hade för avsikt att utforska människans ondska på film. Han fick ganska snart möta den i verkligheten.

I ”Rosemarys baby” blir Mia Farrow gravid med Satans barn. I verkligheten sprättade en mänsklig Satan upp Polanskis gravida fru. Den nionde augusti 1969 ramlar Charles Manson och hans LSD-kollektiv in i det sorglösa Hollywood, slaktar sjutton människor och sticker en kniv rakt in i blomsteryran och ändar därmed blomstereran.

I ”Chinatown” gör patriarken och pionjären Noah Cross sin dotter Evelyn med barn. Manusförfattaren Robert Towne - en man med ett skägg - ville att Cross skulle dö i slutscenerna och bli en sensmoral: rättvisan ska segra, ondskan ska förgöras.

Polanski var av en annan åsikt. I hans ögon var världen en smutsig plats och det enda logiska och tillfredsställande slutet var att istället låta Evelyn dö och bana fri väg för Cross att ta sig an sitt incestbarn.

Polanski: ”I thought it was a serious movie, not an adventure story for the kids”.

Towne: ”Roman´s argument was, That´s life. Beautiful blondes die in Los Angeles. Sharon had”.

Jag är egentligen ingen vän av svartsyn, och hade inte fallit som den hundrakiloskoloss jag är om det inte vore för den råbarkade humor som samtidigt pulserar genom filmen. Nicholson sitter med världens största näsbandage efter att ha blivit snittad av en "midget" (Polanski själv):

”My goodness, what happened to your nose?”
”I cut myself shaving.”
”You ought to be more careful. That must really smart.”
”Only when I breathe.”

Filmens något deprimerande sens moral ligger väl också däri: livet gör bara ont just när vi lever.

Davids kamp mot Goliat.

Jag har egentligen aldrig gått med på att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström nämns i samma andetag. Eller ens på samma förmiddag.

Cornelis var en nyskapare, en språklig virtuos med ett ben i folkkulturen och ett i akademien, en ikon jämte internationella namn som Dylan, Vysotskij, Brel och Wolf Biermann, en poet med rötterna hos Ferlin, Ekelöf och Villon, en generationsuttolkare och en riksskald, sin egen musikaliska genre just där bluesdeltat och sambafloden möter Mälaren, som med lätthet tömde ut en spann med världspoesi över bordet och plockade ut valda delar till nåt nytt, dissekerade sej själv och sin demimonde inför ett häpet folkhem, behärskade rytmik och dramatik på samma självklara vis som poesi och melodi, en gigant, med en produktion på över tretti plattor jämte krogshower, filmer, teaterpjäser och poesisamlingar, näst Bellman och Taube faktiskt Den Störste.

Fred var en hyfsad gitarrist med basröst som grät åt sina egna insjungningar.

Cornelis skrev visor som täcker tre tjocka samlingar, från bagatellartade dagskommentarer till minidramer om död, fylla och undergång.

Fred skrev typ materialet till en egen platta, som han inte ens lyckades rimma.

Cornelis var den ironiske iakttagande tounge-in-cheek-kommentatorn, som ändå skrev hjärtskärande intensivt och kompromisslöst till sej själv, sin alkoholism och sin dödslängtan:

Res dej, se dej nu kring försiktigt
Gå bort till dörren som gapar ljus
Lämna ditt krus
Det som ska göras ska göras riktigt
Det som ska göras ska göras snarast
Gå dit där ljuset syns vara klarast
Glöm detta onda rus
Aldrig mer Antabus

Att lägga in det oväntade prosaiska nödrimmet Antabus i slutet av en text som huggen ur urberget, tyder på en fullkomlig behärskning av dom språkliga uttrycksmedlen. Cornelis sätter en distanserad mouche på ett perfekt vitsminkat ansikte.

När Fred sjunger om sej själv är han distanslös, självupptagen och självömkande, en gymnasist förklädd till folkkär vissångare:

En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel

Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina [k]ilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol

Det är ingen man med koll som skriver det där. Uppriktigt javisst, icke desto mindre navelskådande och ömkligt. Och det närmsta han kommer ett rim är "sång" och "sång".

Fred var en lysande uttolkare. Han var en jävel på att sjunga Bellman och Dagerman. Han kunde t.o.m. göra danska sjömansvisor så att det nästan gick att lyssna på. Han kunde sluta ögonen och hämta stöd i diafragman och tordönsvråla om Cajsa-Lisa och Movitz tills korna kom hem.

Men han kunde inte skriva låtar.

Cornelis var, jämte allt annat, också en lysande uttolkare. Hans Taube- och Forssell- och Victor Jara-plattor tillhör juvelerna i en bräddfull skattkammare. Han är den som placerat Taubes "Dansen på Sunnanö" i genren låtar-om-tillvarons-förgänglighet istället för i gubbsjuke-valser, där den egentligen hör hemma. En bedrift i sej.

Plus att han kunde snyta fram mästerverk i pausen mellan en långfylla och en kåkvolta.

Cornelis är en sån man döper sina söner efter. Fred är en sån Carl Bildt döper sina böcker efter.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dom.

Titta på karln. Han ser ju ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn. Han har varit puppet master i några av dom gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner.

Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sej själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer. Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att dom här manussnubbarna - för det är mest snubbar - har haft tur i oturen. Otur för att dom föddes som misfits, tur för att dom hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget gamla Silikon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer - någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot - så konstiga röster - en låter som Lord Vader - så udda utseenden - en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn - och så neurotisk framtoning - samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran - bli stjärnor.

På ingen annan plats - och då undantar jag dom terapisoffor jag förutsätter att dom flesta av dom nött sönder - kan dom ha blivit så väl emottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups - för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

Dom borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar - nu blev dom vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dom alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av dom exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dom som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold. Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Han regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke - han fick för fan säja "cut!" till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även dom/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sej i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten. Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dom som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säja att han är min idol. Nu är jag trettitvå och tänker det bara.

Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.

Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse. Men man skyndar förbi det. En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som "makabert". Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.

Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.

Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält - efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta - var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.

Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dom med 23 ponnies och - som en persiljekvist på en dagobertmacka - adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.

Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade dom kort och gott upp ett miniliv.

Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvernirflaskor.

Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att - ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.

Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.

Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.

Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.

Minnen från åttitalsteve: Peter Polkander-syndromet.

Notknäckarna (1981-87) var ett underhållningsprogram som bara delvis påminde om dagens utbud av underhållning: a) det leddes av två gubbar som hette Carl-Uno och Pekka, b) de hade en löjligt stor orkester och en påkostad studio, c) de tävlande fick sitta med ägglurar på huvena i burar som kopplades bort när det andra laget svarade, d) de hade bara amatörer som tävlade, e) priset var en statyett i form av programmets dirigent Mats Olsson.

Reminiscenser av tidens traditioner lever kvar: På spåret leds av två hedenhösare som heter Björn och Ingvar, burarna är visserligen ersatta med tågkupéer men principen är densamma, Så ska det låta har stor orkester och dyr studio, amatörer dominerar Fyrans hela underhållningsutbud. Men man har gett upp ägglurarna och statyetterna.

På sin tid var Notknäckarnas inflytande på frågesportsunderhållningen betydligt större än så, och kanske är det i följande den stora förändringen har skett: i program efter program vanns tävlingen - som alltså gick ut på att gissa musikstycken - av Peter Polkander och två av hans släktingar (man tävlade familjevis). Orkestern hann bara spela upp och så satte Peter Polkander låten. Smack. Som knytnäven i drängögat.

Gång efter gång lämnade Peter Polkander studion med en fetisch av en underhållningsorkesterdirigent i innerfickan. Peter Polkander blev en snackis. Legenderna om Peter Polkander växte. Hur han mutade Pekka Langer med löständer. Hur han knäckte låtar bara genom att sniffa på fiolhartset. Hur han på telekinetisk väg tog sej in i Mats Olssons huvud och - efter att ha stökat undan den loopade tankegången "tänk vad fräckt att dom gjort en statyett av mej!" - räknade ut vilket nästa stycke var.

Pekka och Carl-Uno gjorde vad dom kunde. De tog in yngre tävlande, spelade nyare och fräckare och modernare musik. Polkander klippte dem ändå.

Detta gav upphov till nåt man kallade Peter Polkander-syndromet. I framtida svenska frågesportprogram i bestämd form - Minnesmästarna med Åke Strömmer, Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund - fanns det inbyggt i tävlingsformen att antalet tävlingsomgångar var begränsat.

Det spelade ingen roll hur bra Gubb-Jan Stigson (Minnesmästarnas svar på Peter Polkander) var i frågeleken; efter att ha svarat på en minut snabbfrågor i specialämne och en minut snabbfrågor i allmänbildning åkte han ut. (Just Gubb-Jan fick visserligen komma tillbaka och vinna nåt slags superminnesmästartrofé i slutet av serien, så Gubb-Jan kunde väl vara nöjd. (Och ja, han heter Gubb-Jan och ja, jag gillar att skriva Gubb-Jan.))

Så såg en gång också Jeopardy! ut. Fem gånger som stormästare och sen ut. Man kan se det som att inga strån ska få växla till himlen. Man kan se det som att alla strån ska ha en chans. Men jag tror ändå det är symptomatiskt att Jeopardy! i sin iver att föryngra sej först slopade femstormästarregeln och sen Härenstam.

Jag tror det var i exakt det ögonblicket som Det Gamla Sverige blev Det Nya Sverige.

Idag är Peter Polkander aktiv inom Synskadades riksförbund. Googlar man på honom får man veta att han både varit ute och flugit, besökt London och spelar trummor i Bruksorkestern.

Ett glatt liv.

En tumstock och jag.

Jag tillhör den begränsade skara som fått förevigat och masspritt den första gång jag hållit i en tigersåg. Nu kan den hugade också se hur det ser ut när jag trakterar en tumstock.

För er som eventuellt funderat på att köpa en gammal fabrik och bygga om till bostäder åt er själva och era vänner: det är alltså inte bara att köpa och bygga huset. Man måste ha bl.a. bygglov också.

Fler fräcka frikyrkofigurer!

Bilderna ger oss en lätt fingervisning om det udda liv duon Swante Bengtsson och BirGitta Edström lever: den röda klänningen är från en konsert i Royal Albert Hall, det tacksamma barnet är från en missionsresa till Indien.

Swante och BirGitta är på två sätt typiska för den frikyrkliga genren: dom är en duo och dom har wacko namn. Eller rättare sagt: "Svante" och "Birgitta" är ju inga knasiga namn. "Swante" är lite halvskumt (ska det uttalas typ "Soante"?) och "BirGitta" är ju ett ännu desperatare försök att göra sej intressant än när Lena Philipsson försökte ge konstgjord andning åt sin karriär genom att stava sej "Philipssson" runt 93.

Vadå BirGitta? Är det ett dubbelnamn av Bir och Gitta? Det är ju inga namn? Hur tänkte människan?

Och vad gäller den grasserande duosjukan inom frikyrkorörelsen: man anar ju att både Swante och BirGitta respektive Mia-Marianne och Per-Filip lever ihop som man lever med kvinna, men hur ställer sej Åke Green och hans muntra homofober egentligen till Curt & Roland?

Är det inte jävligt suspekt med två killar som ha spelat in plattor, startat skivbolag, byggt tidsmaskin och gett upphov till en musikgenre ända sen sextitalet? Har nån kollat upp att dom verkligen är gifta på varsitt håll?

Swante och BirGitta är för den stora allmänheten mest känd för sin utlandsmission. Dom valde bl.a. att missionera i apartheid-Sydafrika ett antal vändor på åttitalet. Missionen, ska vi snabbt tillägga, bestod i att åka runt och uppträda för pengar med sitt sångprogram - på tvärs mot FN:s kulturbojkott av rasiststaten. Det var Queen, Eric Clapton och Swante och BirGitta som valde att bryta den bojkotten. Jag tror t.o.m. Ulf Brunnberg var beredd att bojkotta Sydafrika på åttitalet. Om någon nu hade bett honom komma och köra Vanheden i Soweto.

För tillfället verkar dock Swante och BirGitta ligga lågt. Missionerandet har tärt på BirGitta så till den milda att hon verkar ha legat utbränd sen januari 07 (för förbön klicka här).

Men gissningsvis hade Gud en tanke också med det.

Skurkar i Nöjessverige del 1.

Mannen på bilden - här fångad vid ett lunchföredrag om Tage Danielsson på Operakällaren 2003 - är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.

Han heter alltså Carl-Uno Sjöblom, ledde en gång i tiden program i bestämd form med Pekka Langer (Telefonväktarna, Notknäckarna) och gör idag löjligt svåra korsord till nån av dom mer oförargliga veckotidningarna. Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.

Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidningen Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. "Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?") och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.

1963 gjorde dom en veckorevy i Sveriges radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då dom trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.

En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno "Bildsköne" Sjöblom kommenterade: "Lösning: slå ihop smörjan!"

Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack.

LO´M: Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?

Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare.

NE: Var vänlig gapa!
LO´M: Förlåt?
NE: Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge... och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?

Det här oskyldiga - 2008 skulle många säja obegripliga - inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det "olämpligt och omdömeslöst"), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.

Motivering: en grov kränkning av trosfriden.

Detta var i den stora normupplösningens tid. Samma år kom Vilgot Sjömans film 491, där Lena Nyman blev påsatt av en schäfer, och Bergmans Tystnaden, den första seriösa film som visade s.k. "sittgök".

Detta, samt det faktum att sossarna ville sänka antalet undervisningstimmar i kristendomslära, blev det faktiska incitamentet att KDS bildades.

För fyrtifem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.

För fyrtifem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.

Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det enda som var bättre förr var egentligen Carl-Uno Sjöblom.

Avdelningen bortglömda primadonnor: Georg Rydeberg

Idag vet ingen under femti (och nej, trots 32 fyllda räknas jag inte dit) vem Georg Rydeberg var. Fortfarande för tjufem år sen var han vad säj Erland Josephson eller Jan Malmsjö är idag: Den Störste. Den Oförliknelige. Han som läste Ringklocka ring vid apburen.

Han gjorde misstaget att inte medverka i nån barnproduktion. Det är alltid dom som överlever; jag kan fortfarande förklara för min treåring vem Stig Järrel eller Sigge Fürst var eftersom dom medverkade i Trolltider. Det gör både hans och min tillvaro enklare.

Däremot hann Rydeberg faktiskt göra en roll i en annan produktion som - mot alla tänkbara odds - har överlevt genom decennierna: slussvakten som fyller år i "Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?)". Den lilla skissen till roll fick bli Den Store Georg Rydebergs enda konkreta testamente. Memento mori.

Du kan spela Hamlet två miljoner gånger på Drrramaaaten. Vill du bli ihågkommen efter din död måste du ta på dej trolldräkt eller göra actionkomedi.

Med Rydeberg är det ännu mer komplicerat. Förutom slussvakten fanns det främst två skäl att Rydeberg omtalades redan på den tiden han omtalades. Mest uppmärksammad i dom historiska annalerna är han för sitt sista officiella framträdande, som han gjorde som gäst när Viveca Lindfors (på tal om bortglömda) var huvudperson i Lasse Holmqvists (som sagt var...) Här är ditt liv 1983.

Ryktet sa att Rydeberg in i det sista vägrade tro att det inte var han som var huvudperson. Han var övertygad om att Holmqvist gäckade honom ett spratt, och att strålkastaren när som helst skulle vändas mot honom. Det gjorde den inte. Typ tre dagar senare hittades Rydeberg död i sin lägenhet.

Det andra Rydeberg var känd för var ett mycket ettrigt rykte om att han bitit bröstvårtan av just Viveca Lindfors. Faktum är att ryktet fortfarande inte är bortglömt; ett av tre ynka Rydeberg-klipp på Youtube rör sej just kring denna dentala fadäs som plågade Rydeberg i decennier.
>... den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

Frikyrkans fyra fräsigaste!

Det finns en stor och levande frikyrklig scen där olika människor med lustiga namn och/eller lustiga frisyrer och/eller tveksamt omdöme tydligen kan fylla tält och samlingslokaler och bönhus och tillika sälja multum utan att uppmärksammas av mainstreammedia.

Som motvikt presenterar här En man med ett skägg (själva definitionen på mainstreammedia) ett urval av de allra skönaste frikyrkogökarna.

1) CURT & ROLAND (på bilden eventuellt Roland & Curt):Består av: Curt respektive Roland. Ger ut plattor på eget bolag (CuRol). På deras hemsida berättas att Curt & Roland "var något av banbrytare inom den lite poppigare kristna musiken och de första som körde med elgitarr och förstärkare, de har varit förebilder för många av dagens kända kristna artister."

Oaktat den lite udda kommateringen höjer man ju en smula på ögonbrynen efter denna utsaga, och vill förstås veta exakt vilka av dagens kända kristna artister som haft Curt & Roland som förebild. Carola? Edin-Ådahl? R Kelly?

Ännu mer hajar man så klart till inför följande påstående: "Curt & Roland har gett namn åt en hel sång och musik genre inom den kristna sången. Detta om något visar hur betydelsefull deras influenser varit under mer än 3 decennier." Är Curt & Roland alltså en genre? Som country & western eller rock & roll?

Vidare blir man förstås glad när man på hemsidan också inhämtar att Curt & Roland fortfarande kränger "musikkassetter". Samt givetvis att deras barnplatta "Tidsmaskinen" från sjuttitalet fortfarande finns i lager. Den spelade vi ibland i Hej domstol!. I stora drag handlar den om att Curt (eller om det nu var Roland) bygger en tidsmaskin samt smaskar ohyggligt på en korv. Sensmoralen var i alla fall nåt om Bibeln.

Alldeles uppenbart var hela incitamentet till skivan att Curt/Roland/Curt och Roland övertalat sin församling att köpa in en synthesizer.

2) NILS-BÖRGE GÅRDH:En man med märkligt dubbelnamn som det tyvärr inte finns så gräsligt mycket att hitta om på nätet. Enstaka sidor ger oss knapphändiga upplysningar som "Nils Börge är en bland Sveriges bästa sångare" och "Nils-Börge Gårdh började sin sångarkarriär i slutet av 60-talet och han har spelat in ett antal skivor. Han har genom åren besökt många olika länder, bland annat USA."

Hans manegementbolag ger oss följande otillfredsställande info:

Kategori: konsertprogram
Status: etablerad
Program:
Tillgänglighet: på förfrågan
Pris: ospecificerad


Dessvärre hjälpte kulturtidskriften Aftonbladet till att smutsa ner Nils-Börge Gårdhs udda namn genom att insinuera att hans engagemang i den kristna fadderorganisationen Hoppets stjärna var en helt igenom pekuniär angelägenhet. Tydligen fick Nils-Börge 500 kronor för varje fadder han värvade till organisationen och tydligen drog han in nästan en miljon på detta under nåt decennium.

Aftonbladet påpekar också i sin avslöjande artikel att Nils-Börge Gårdh (som dom för övrigt stavar fel till! Ska det vara så svårt att skilja Börge från Börje!) "har flera konkurser bakom sig och driver nu ett handelsbolag som enligt bolagsregistret ska syssla med bil- och diamanthandel samt låneverksamhet".

Jag säjer: låt Nils-Börge vara! Han har haft nog med elände! Inte nog med att bil/diamant/låne-branschen har gått knackigt de sista åren, dessutom heter karln för fan Nils-Börge!

3) MIA-MARIANNE & PER-FILIP (på bilden mycket eventuellt Per-Filip & Mia-Marianne):Består av: Mia-Marianne respektive Per-Filip. Kristen sångduo som gjort nästan tretti plattor, samtliga med "ljus", "jul", "Jesus" eller - lite mer otippat - "klockaren på Ornö" i titeln.

Mia-Marianne sjunger med en fruktansvärt gäll röst, Per-Filip med ett fasansfullt vibrato (de är operaskolade). Låg på försäljningslistan under 2006 med sin senaste samling.

Också här är informationen på nätet bristfällig. Tipset är att de är syskon alternativt gifta, troligen bäggedera. Är de bara gifta, möttes de antagligen i en kristen sångduoförening eller i en förening för folk med konstiga dubbelnamn. Är de syskon, möttes de antagligen hemma i typ köket.

1) NY-DAVID NYGREN:En f.d. bilmekaniker från Falun som skaffade ett par gräsliga kavajer och sadlade om till kristen sångartist. Har gjort plattorna "Himlatåget" (där alla låtar handlar om tåg och Jesus), "Himlabåten" (där alla låtar handlar om båtar och Jesus) samt "Tjära, beckolja och lite country" (som gissningsvis handlar om tjära, beckolja, country och Jesus).

Av denna info drar vi slutsatsen att Ny-David är a) väldigt intresserad av Jesus, b) väldigt intresserad av olika fortskaffningsmedel och c) en knäppgök.

På sin väldigt fylliga hemsida berättar Ny-David på sitt rättframma vis varför han kallar sej Ny-David:

En trafikolycka inträffade i juni 1965. Jag var på resa mellan Edsbyn och Falun då jag kastades ur bilen i en singelolycka. När jag låg där på backen ropade jag till Gud :
- Gode Gud, jag vill inte dö! Om jag får överleva så lovar jag dig Gud att vara frimodig och vittna om Jesus!

Man kan också få höra åtskilliga av Ny-Davids låtar (i "Buddha" berättar han t.ex. att visst är Buddha och Muhammed bra, men det är inte dem vi träffar i himlen) samt läsa hur vädret är i Falun.

Målle är ingenting - vägen är allt.

Det är naturligtvis i den oheliga alliansen mellan frimickleri, marknadsvarieté och klassiskt nasande man finner en figur med smeknamnet Målle. Son till romska knallar, enligt sej själv född på en resa mellan småländska marknader och lagd i en sillåda, en sextitalets fusion av Bert Karlsson, Brinkenstjärna och Ulf Ekman. En man vars högsta dröm i livet var att bli teleevangelist, men som fick nöja sej med att introducera "hålligång-möten" på den svenska frikyrkoarenan.

Driven av lika delar gudstro och exhibitionism började han köra extatiska tältshower med kristet tema 1964. Folk rabblade i tungor och svimmade av Målle Lindbergs handpåläggning. Damer kastade sina behåar på scenen i en särskilt kristen kåthet. Målle dansade twist, döpte folk i ett badkar och drog femtusen människor om dan i sex veckor till ett dragigt tält utanför Målilla. Även om vi vet att underhållningskonkurrensen vid tillfället bestod av Hylands hörna (i teve) och Hylands hörna (i radio) är det så klart en bedrift.

Han gjorde Kiviks marknad och drog fler människorna än stripporna och fakiren som körde en virknål genom kuken. Irritationen från övriga krämare blev så stor att dom rev Målles tält.

Kärt barn fick många namn: Pop-Målle, Kravall-Målle, Surrogat-Jesus och till slut Helikopter-Målle när han lät sej sänkas ner till dom väntade små gudslammen i Örnsköldsvik (vilket genast sänker glamourfaktorn med tusen punkter) i helikopter. Över ett decennium innan Abbas Arrival. Målle hade vit overall med Målle i guldskrift - innan Elvis hamnade i Las Vegas. På scen väntade sexton elgitarrister.

Målle samarbetade med Maranata, den tidens tokkristna med den fullkomligt vansinnige Arne Imsen i toppen. Maranata vrålade om det sedliga förfallet och pekade ut bögar och propagerade för barnaga redan på sextitalet - trots att det inte fanns några officiella homosexuella och folk ändå slog sina barn.

Tro det eller ej: Målle och Maranata var inte bara gudfruktiga små änglar. En och annan krona – enligt Skattemyndigheten tio miljoner, enligt Målle själv bara typ två till fem miljoner – passerade tältöppningen utan att rapporteras in till staten. Fogdarna vädrade byte, tidningarna hakade på, Målle fick ett nervöst sammanbrott och ett stabilt rykte etablerades att han hängt sej i Växjö domkyrka.

Men Målle levde. Och lever alltjämt. Han har kobojsarhatt och guldbågade glasögon och grått hår till axlarna och en hemsida där man både kan googla bibelverser, mejla sina bästa böner och handla. Mest fascinerad blir jag av länksidan där webbmastern skryter med att dom lagt in över sexti länkar. Exakt varför man länkar till Hugo Boss solglasögon, ett engelskt lexikon och en sajt som tillhandahåller "passande mattor för hem och bostad, billiga smslån och mobillån, vackra smycken och roliga anekdoter", blir jag dock inte helt klok på.

Antagligen av samma anledning som Hans Lundgren bytte namn till Dolph: för att det gick.

Mer Landby.

Internet är ju, näst det självspelande pianot, världens bästa uppfinning. Det är klart att jag kunde hitta just det gamla Lundberg/Dabrowski/Lundberg-Dabrowski-klipp jag skrev om i det förra inlägget.

Det visade sej att jag mindes Sixten Landbys dikt en smula fel. Den är i själva verket något burleskare:

Pungen är ju full av kraft
Långt och stadigt är mitt skaft
Med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnor i extas

I inslaget visas också upp den berömda Landby-stugan som enligt rykte inte städades från 1945 och framåt. Sixten kungör, nånstans under hårhärvor som skulle göra Tim Burton avundsjuk:

Det finns halvimbecilla kvinnor och män. Många fler än vad vetenskapen tidigare trodde. Men de bor fint. Det enda intresse de har det är att städa. Det är sån där städmani bara. Då är det bra, då tror de att de är människor. De är inte alls nå människor.

För övrigt är det alltså ett vida spritt rykte att Sixten Landby var far till både Rolf Lassgård, Lasse Brandeby och eventuellt Per Ragnar. Alla tre lär åtminstone ha dykt upp på hans begravning.

Landbys visdomsord.

Sixten Landby och hans bror Kurt är ytterst välbekanta för alla som antingen kommer från Västerbotten eller brukade hänga på marknader förr i världen.

Där visades Sixten upp som atlet med paradtricket att räta ut hästskor eller balansera en cykel på pekfingret. Kurt var manager, men också den som gick fram när snorpackade dränghalvor i publiken utmanades i brottning mot en stor summa pengar.

Men egentligen var bröderna mest kända för att de levde i smuts i ett litet pörte i Håkmark, några hundra mil norr om civilisationen. Enligt folk i närheten hade de stampat jordgolv, men bröderna intygade att det skulle ligga en korkmatta några meter under röran och smutsen.

Sixten Landby framhävde dessutom att inte heller Kungliga slottet hade det så modernt: "Visst har de erbjudit oss hus, men då har det alltid varit hus utan spis och skorsten och då är det inte ett hus. Det är hundkojor för hundar som husse inte bryr sig om."

Jag minns dom här bröderna främst från ett reportage Stina Lundberg (som då hette Dabrowski, därefter Lundberg, därefter Dabrowski-Lundberg) gjorde hos dem nån gång på det åttital alla mina teveminnen härstammar från. Sixten läste då en dikt han själv skrivit. Två rader minns jag fortfarande:

Kuken står så den kan skära glas
och sätta kvinnor i extas

Det fanns en viss kontrast mellan de orden och gubben som läste dem.Nu när jag googlar på Landbys hittar jag inget ur Sixtens mer bondska/ekivoka/burleska produktion (men får veta att hans mest berömda epos heter "Killa mig på Kilimanjaro"). Däremot hittar jag några av hans teser, som han á la Montesqiue eller Oscar Wilde eller Horace Engdahl gärna formulerade sej i. Dom finns utgivna i två samlingsvolymer. Några av dom finns här.

Mina egna favoriter ser ut som följer:

Varför får sjömän, ofta en
lanterna på klyvarbommen?

Hon var så vindögd, att hon kunde stå mitt i veckan och se bägge Söndagarna.

Måttliga Korvar är bäst och de stora är gjorda av Häst.

Köpt Erotik är falsk Erotik.
Ty att älska med horor är att elda med aska.

Det finns naturligtvis mer Landby att ta del av.